Staden där tiden står stilla, men Glafsfjorden försöker komma vidare.
Arvika. Sveriges enda stad som har en nostalgisk hemkomstlåt starkare än sin turistnäring. Hela landet verkar kunna sjunga om att komma hem igen till Arvika, trots att majoriteten aldrig varit där och resten inte vet varför de skulle återvända. Det är en stad som lyckats göra hemlängtan till ett varumärke. Till och med folk som aldrig bott i Arvika verkar längta därifrån.
Och så har vi Arvikafestivalen. Den legendariska festivalen där synthare, gothare och andra människor med svart garderob vallfärdade till Värmland för att stå i lera och känna sig alternativa tillsammans med 20 000 andra. Festivalen dog 2011, men i Arvika pratar man fortfarande om den som om Depeche Mode ska dyka upp nästa torsdag. Arvikafestivalen är den enda musikfestival som varit nedlagd längre än vissa besökare varit nyktra, men fortfarande marknadsför staden.
Sedan har vi Glava Glasbruk. Ett historiskt glasbruk som tillverkade fönsterglas fram till 1939. Arvikaborna berättar stolt att glaset en gång stod för en betydande del av landets produktion. Fantastiskt. En hel bygd vars industriella höjdpunkt var att göra det möjligt för människor att titta ut och drömma om någon annanstans.
Närheten till Norge är förstås en viktig del av identiteten. Arvika ligger så pass nära gränsen att en utflykt kan sluta med att man kommer hem med norska matvaror, fel valuta i plånboken och en fullständig redogörelse för vad saker kostar på andra sidan. I Arvika är internationell handel när man tar bilen till Norge och kommer tillbaka med en prisskillnad att diskutera över kaffet.
Och Glafsfjorden. Den vackra sjön som år 2000 bestämde sig för att titta närmare på centrum. Vattnet steg drygt tre meter över normalnivån och Arvika fick uppleva något som annars mest förekommer i katastroffilmer. Sedan dess har staden byggt ett ordentligt översvämningsskydd. Arvika är en av få städer där man byggt en damm för att hindra sjön från att återigen hälsa på i butikerna.
Men Arvika har Volvo! Här tillverkas hjullastare med imponerande teknik och global räckvidd. Ett industriarv som invånarna med rätta är stolta över. Det finns något vackert i att bygga enorma maskiner som kan flytta berg, samtidigt som det lokala samtalsämnet fortfarande är att någon flyttat parkeringsautomaten. Arvika bygger maskiner för att flytta hela världen, men själva verkar de trivas bäst precis där de står.
Geografiskt ligger Arvika precis lagom långt från allting för att ingenting ska kunna göras spontant. Ska man till Karlstad får man planera. Ska man till Oslo får man planera. Ska man till Stockholm bör man börja mentalt förbereda sig redan veckan innan. Att säga att man ska åka någonstans möts med samma allvar som en polarexpedition.
Och värmländskan! Det mjuka, sjungande språket som får även ett dödsallvarligt besked att låta som ett vänligt erbjudande om påtår. En Arvikabo kan säga att något är fullständigt åt helvete med en ton som antyder att det ändå ordnar sig efter helgen. Här kan man inte ens vara riktigt arg utan att låta lite trevlig.
Tråkigheten? Den har Arvikaborna redan skämtat om innan du hinner öppna munnen. Försök säga att det inte händer något i Arvika och någon svarar: "Nä, dä ä la gôtt dä." Det är svårt att förolämpa människor som betraktar händelselöshet som ett kommunalt friskvårdsbidrag.
Alla känner dessutom någon som känner någon. Berätta att du träffat en person från Arvika och inom trettio sekunder har en lokalbo identifierat personens farbror, gamla arbetsplats och vem som ägde huset före skilsmässan. I Arvika behövs inget Facebook. Det räcker att köpa mjölk för att hela kommunen ska veta vad du gjorde i helgen.
Men det värsta med Arvika är att det faktiskt är förbannat vackert. När solen tittar fram över Glafsfjorden, skogarna speglar sig i vattnet och stadens gamla hus badar i kvällsljus är det nästan omöjligt att vara elak. Man börjar förstå varför folk stannar.
Arvika är helt enkelt platsen där ingenting händer, alla vet om det och ingen egentligen vill ha det annorlunda.
Och skulle något spännande inträffa kan man alltid prata om det i tjugofem år. Det fungerade ju med festivalen.









