Satirisk bild till roasten av Göteborg: fotorealistisk 16:9
Bilden är påhittad, precis som allt annat här

GÖTEBORG

Sveriges största mindervärdeskomplex med spårvagn.

Roastad 19 november 2026

Göteborg är Sveriges näst största stad och landets i särklass största organiserade mindervärdeskomplex. Hela den lokala identiteten bygger på en enda grundläggande övertygelse: Vi är åtminstone inte Stockholm. Det spelar ingen roll vad samtalet handlar om. Du kan diskutera elpriset, prostatabesvär eller hur man bäst förvarar potatis. Inom nittio sekunder har en göteborgare lyckats få in att stockholmarna är dryga. Det är en nästan övernaturlig förmåga. Stockholm behöver inte ens känna till att Göteborg existerar för att förstöra göteborgarnas dag. Huvudstaden bor hyresfritt i skallen på en miljon västkustbor, och ingen har tänkt säga upp kontraktet.

Göteborgaren är dessutom fullständigt övertygad om att folk är snällare här. Det är stadens officiella självdiagnos. Man är go, man är gla, man är folklig. Vilket i praktiken betyder att en främmande människa kan säga något oförskämt till dig och sedan lägga till "eller hur, änna" och förvänta sig att du ska tacka för upplevelsen. Göteborgsk värme är att bli förolämpad av någon som skrattar åt sitt eget skämt. Det är inte vänlighet. Det är aggressiv kamratlighet med dialekt.

Och så har vi Korsvägen. Göteborgs eget arkeologiska experiment, där man grävt så länge att ingen längre minns vad man letade efter. Korsvägen har varit en byggarbetsplats i så många år att de orangea avspärrningarna borde omfattas av kulturmiljöskydd. En generation göteborgare har hunnit födas, ta studenten och utveckla ryggproblem medan någon kommunal projektgrupp diskuterat var gångpassagen ska ligga. Västlänken ska lösa trafikproblemen genom att först göra det omöjligt att ta sig någonstans. Det är infrastrukturplanering enligt principen att man måste förstöra en stad för att rädda den.

Liseberg är stadens stora stolthet. En nöjespark där man betalar en mindre förmögenhet för att stå i kö och få maginnehållet ommöblerat av centrifugalkraften. Göteborg har dessutom lyckats med konststycket att ha en sommarpark som avslutar sommarsäsongen medan resten av landet fortfarande går i shorts. Sedan öppnar man igen för Halloween och jul, eftersom det tydligen är rimligare att åka karusell i novemberregn än i augustisol. På Liseberg är vädret ett problem som lösts genom att helt enkelt strunta i gästerna.

Göteborgshumorn förtjänar en egen plats i mänsklighetens förfallshistoria. En hel stad har bestämt sig för att ordvitsar är den högsta formen av komik. En göteborgare kan säga "Det var en gång två bagare, men degen jäste mellan dem" och sedan skratta så våldsamt att han behöver medicinsk tillsyn. Resten av Sverige har av ren konflikträdsla låtsats att det är charmigt. Det är det inte. Det är ett kollektivt språkligt haveri som pågått i generationer utan att någon ansvarig gripits. Göteborgaren berättar inte skämt. Han tar ett svenskt ord som gisslan och torterar det tills omgivningen ger upp.

Vädret är ytterligare en kommunal marknadsföringsbedrift. Göteborg har lyckats sälja regn, blåst och dimma som atmosfär. I andra delar av landet kallas det skitväder. Här kallas det västkustkänsla. En novembermorgon i Göteborg erbjuder samma utsikt som insidan av en blöt disktrasa, men någon lokal livsstilsprofil kommer ändå att kalla ljuset magiskt. Havet blåser in horisontellt, paraplyet vänder sig ut och in och spårvagnen är försenad. Göteborgaren tittar ut genom fönstret och säger att det är friskt. Nej, din dumma jävel. Det är ett lågtryck.

Räkmackan är Göteborgs mest avancerade finansiella instrument. En skiva bröd med ett berg räkor, majonnäs och en prislapp som förutsätter att gästen nyligen sålt ett fritidshus. Man beställer inte en räkmacka i Göteborg. Man gör en kapitalplacering. Priset följer tydligen någon hemlig västkustbörs där inflationen mäts i handskalade skaldjur och pensionen ryker vid extra dill. Ju högre räkorna staplas, desto viktigare känner sig kunden. Hela anrättningen är ett ekonomiskt övergrepp garnerat med citron.

Sedan har vi spårvagnarna. Dessa skramlande monument över göteborgsk självgodhet, som alla älskar i teorin och svär åt i praktiken. De gnisslar genom korsningar, blockerar trafik och meddelar hållplatser med en högtalarröst som verkar ha gett upp livet redan vid Brunnsparken. Göteborgaren försvarar dem ändå med en närmast religiös övertygelse. Spårvagnen är stadens själ, brukar det heta. En själ som fastnar bakom en felparkerad skåpbil och sedan behöver ersättningsbuss.

Göteborg marknadsför sig gärna som avslappnat, okomplicerat och fritt från storstadsfasoner. Samtidigt ägnar invånarna en betydande del av sina liv åt att förklara hur mycket bättre de är än invånarna i en annan stad. Det är ett självförtroende som kräver ständig extern bekräftelse, helst från någon som säger att göteborgare minsann är härligare. Hela stan är ett ändlöst gruppsamtal där samtliga deltagare redan håller med varandra.

Och längst fram står göteborgaren med sin räkmacka för 289 kronor, regnet rinnande innanför jackkragen, en ordvits på läpparna och en spårvagn som aldrig kommer. Han tittar stolt över avspärrningarna vid Korsvägen och förklarar att Stockholm är så jävla självupptaget.

Det krävs en alldeles särskild nivå av självbedrägeri för att inte höra ironin.

Sprid eländet

Skicka den till någon som bor, eller absolut inte vill bo där.

Nämnda i texten ovan

Hur det gick till

Ingen människa skrev ett enda ord

Texten om Göteborg skrevs av en skickligt regisserad AI, bilden utformades av en annan, välstyrd AI, och allt syddes ihop av en tredje AI med Vajbkodning. Det roliga är inte att det går, utan hur kort tid det tar när man har koll på pinalerna. Det är precis det vi lär ut, fast riktat mot sådant som faktiskt tjänar pengar åt er.

Roasty McRoastFace är ett av många roliga men användbara projekt från Nischad Utbildning, som har lärt över 7 000 svenskar att använda AI på jobbet.