På spåret är programmet där två vuxna människor sitter instängda i en jävla trälåda och låtsas åka tåg. I över trettio år har SVT lyckats övertyga svenska folket om att detta är förstklassig underhållning. Ingen reser någonstans. Ingen har någon biljett. Ingen kommer fram. Ändå sitter en miljon människor och undrar vart tåget är på väg. Det är kollektivtrafik för folk som inte orkar lämna soffan.
Själva tävlingsidén är ett psykologiskt experiment i organiserad förnedring. Ju mindre du vet, desto mer förväntas du chansa. På tio poäng får deltagarna en ledtråd om att staden grundades av en köpman med skägg under ett århundrade som ingen kan. Ändå drar någon i nödbromsen och skriker Lissabon. Det är fel. Det var Örebro. Publiken jublar inombords. Äntligen har någon med akademisk examen gjort bort sig på bästa sändningstid.
Hemma i sofforna sitter landets verkliga genier. Människor som inte hittar till närmaste återvinningsstation utan GPS skriker LJUBLJANA med en självsäkerhet som skulle få en stridspilot att rodna. De är fullständigt övertygade. De har sett en kyrkspira och en cykelbana och dragit slutsatsen att de befinner sig i Slovenien. Svaret är Västerås. Då skyller de på bildkvaliteten. Det svenska självförtroendet är tydligen helt beroende av att ingen kontrollerar facit.
Resmålen är alltid städer som förekom i geografiboken i femte klass. Samarkand. Karlskrona. Bratislava. Platser man absolut känner till men inte kan peka ut ens med en laddad pistol mot tinningen. Deltagarna diskuterar om floden flyter söderut och om arkitekturen antyder habsburgskt inflytande. Hemma sitter folk och googlar om Bratislava verkligen är en huvudstad. Sveriges geografiska bildning slutar vid den sista charterdestinationen.
Ledtrådarna är dessutom skrivna av någon som uppenbarligen fått betalt per ordvits. En stad kan beskrivas genom en sexton steg lång association mellan en medeltida biskop, ett bakverk och en svensk popartist. Fredrik Lindström sitter bredvid och njuter som en människa som precis lyckats förklara skillnaden mellan två dialektala former av ordet potatis. Han är programmets överstepräst i konsten att göra allmänbildning till en jävla hinderbana.
Och så kommer musikfrågan. En välbehövlig livboj åt alla stackare som efter fyrtio minuter fortfarande tror att Budapest ligger i Rumänien. Plötsligt får man höra en låt och identifiera en artist. Äntligen kan en deltagare som inte vet skillnaden mellan Atlanten och Östersjön bidra med något. Musikfrågan är SVT:s sätt att säga att även geografiska analfabeter har mänskliga rättigheter.
Kristian Luuk håller ihop cirkusen med samma oberörda min som en tågvärd som just meddelat att ersättningsbussar är beställda. Han läser ledtrådarna som om varje ord vore en hemlig statsangelägenhet. En dålig ordlek om Skövde får samma dramatiska behandling som ett besked om rikets säkerhet. Mannen kan få en vägskylt utanför Katrineholm att framstå som slutscenen i en internationell spionthriller. Det kräver en imponerande mängd självbehärskning eller total känslomässig avstängning.
Under tiden har svenska hushåll organiserat hela kvällen runt denna stationära tågjävel. Middagen ska vara avklarad. Vinet ska vara upphällt. Ingen får prata under ledtrådarna. Den som går på toaletten missar möjligen information om en hamnstad i Belgien och behandlas därefter som en förrädare. Till och med lördagskvällen kan kapas av den som sparat programmet till dagen efter. Familjens gemensamma fritid har förvandlats till ett geografiprov med tilltugg.
Det finns något djupt rubbat i att människor frivilligt ägnar en kväll åt att bli påminda om hur lite de vet. Under arbetsveckan vill ingen bli förhörd. Ingen vill svara på frågor inför kollegorna. Men sätt samma frågor i en träkupé, lägg på lite tågljud och en fiol, så blir förnedringen plötsligt kultur. SVT har upptäckt att svensken gärna känner sig som en idiot, bara det sker i folkbildningens namn.
På spåret är därför public services kanske största bedrift. Man har tagit skolans nationella prov, blandat dem med en stillastående tågvagn och gjort resultatet till ett folknöje. Ingen vinner något hemma. Ingen lär sig var städerna ligger. Nästa vecka är Bratislava lika jävla försvunnet igen. Men alla återkommer, redo att få sin intelligens offentligt nedmonterad av två personer i en trälåda. Det enda tåg i Sverige som alltid går enligt tidtabell är det som inte kör en enda meter.









