Det är en stad med två världsledande industrijättar, Scania och AstraZeneca. Den ena tillverkar lastbilar, den andra läkemedel. Det är egentligen en perfekt kombination. Först kör du sönder kroppen i en Scania, sedan får du medicin från AstraZeneca. Hela samhällsekonomin i ett jävla kretslopp.
Och mitt i stan går Södertäljekanalen. Ett imponerande ingenjörsprojekt som gör det möjligt för stora fartyg att passera rakt genom staden. Vilket är logiskt. När man ändå befinner sig i Södertälje vill man naturligtvis kunna ta sig därifrån så fort som möjligt.
Stadsplaneringen är också fascinerande. Någon har uppenbarligen kastat ut en näve bostadshus, industriområden, trafikleder och parkeringsplatser över en karta och sedan sagt: "Det där får kommunen lösa."
Och centrum! En plats med samma magnetiska dragningskraft som en kommunal vänthall i februari. Man kan nästan höra ekot av en stadsplanerare som viskar: "Vi borde nog ha satsat lite mer på trivsel."
Pendeltåget till Stockholm tar ungefär tre kvart. Tre kvart! På den tiden hinner du fundera över hela ditt liv, dina karriärval och varför du inte flyttade till Nykvarn när du hade chansen.
Södertälje är dessutom besatt av att vara en egen stad med egen identitet. Det är gulligt. Lite som när en tonåring förklarar att han är helt självständig medan mamma betalar mobilabonnemanget.
Och så har vi trafiken. E4, E20, järnväg, broar och kanal. Södertälje är inte en stad. Det är en logistisk komplikation som av misstag fått kommunfullmäktige. Här kan en broöppning få hela samhällsmaskineriet att bete sig som Windows 95 när någon försöker öppna en PDF.
Ändå finns det något nästan imponerande med Södertälje. Staden är ett ekonomiskt kraftpaket. Den bygger fordon, producerar mediciner och håller svensk export på benen.
Men att skapa en stadskärna som folk längtar till efter klockan fem?
Nej, där verkar forskningsbudgeten ha tagit slut.
Södertälje är kort sagt Sveriges mest avancerade industristad med atmosfären av en mycket lång tisdag.









