Det började i slutet av åttiotalet. Hela Sverige fick samtidigt för sig att det var dags att bli bagare. Inte genom att lära sig baka, förstås. Det hade inneburit arbete. Nej, lösningen var en vit plastlåda med sladd som lovade nybakat bröd varje morgon utan att någon behövde göra någonting. År 1988 blev bakmaskinen till och med Årets julklapp. En hel nation hade hittat ett sätt att automatisera en hobby man ännu inte hade börjat med.
Maskinen var stor. Obegripligt stor. Den ockuperade halva köksbänken i ett svenskt kök där det redan pågick ett permanent krig om platsen mellan kaffebryggaren och diskstället. För att få plats med bakmaskinen fick man flytta undan allt annat. Familjen åt middag på skärbrädan i tre veckor. Men det var värt det. Nu skulle det bli hembakat.
Första kvällen hällde man i mjöl, vatten, jäst och salt. Ställde timern på halv sex. Gick och lade sig med känslan av att ha startat ett litet franskt bageri.
Klockan 05.27 började helvetet.
Först ett dovt mekaniskt malande. Sedan ett pipande med samma akustiska finess som en larmad lastbil som backar genom ett bostadsområde. Hela familjen vaknade. Hunden skällde. Någon trodde att brandvarnaren hade fått ett nervöst sammanbrott.
Men brödet var klart.
Och vilken doft! Hela köket fylldes av varm, nygräddad förväntan. Man lyfte försiktigt ut skapelsen, lade den på skärbrädan och tog fram brödkniven.
Där låg en tegelsten.
Inte en limpa. En geometriskt fulländad kloss med fyra räta hörn och en skorpa som hade ungefär samma motstånd som en fuktig disktrasa. Inuti väntade en degig massa som fortfarande verkade fundera på om den ville bli bröd.
Varje smörgås blev kvadratisk. Det fanns ingen början eller slut på limpan, bara ytterligare en skiva väggmaterial.
Och i botten fanns hålet.
Det förbannade hålet efter knådarbladet.
Mänskligheten har skickat robotar till Mars och utvecklat datorer som kan skriva romaner. Men ingen har lyckats konstruera en bakmaskin som kan lämna ett bröd utan ett mekaniskt ingrepp i underredet. Brödet levererades med ett hål stort nog att tappa en ostskiva genom.
Efter tredje försöket kom nästa innovation: färdiga brödmixer.
Nu behövde man inte längre mäta upp ingredienser. Man köpte en påse, hällde innehållet i maskinen och tillsatte vatten. Hembakningen hade utvecklats till att öppna en förpackning.
Det var alltså samma princip som pulvermos, fast med tre timmars väntetid och ett kvitto på 1 500 kronor för utrustningen.
Sedan började entusiasmen avta.
Första veckan bakades det varje dag. Andra veckan två gånger. Tredje veckan en sista limpa, mest för att rättfärdiga inköpet. Därefter fick maskinen flytta in i köksskåpet, längst bak, bredvid glassmaskinen och yoghurtmaskinen. Tre apparater inköpta för att göra sådant som livsmedelsbutiken redan gjorde bättre.
Där står den fortfarande. Vit plast, gulnad av ålder, med ett fastbränt knådarblad och en instruktionsbok full av recept ingen någonsin provade.
Vart femte år plockar någon fram den och säger att det faktiskt vore trevligt med nybakat bröd till frukost.
Nästa morgon väcks hela huset av en backande lastbil.
Och på skärbrädan ligger ännu en tegelsten.
Bakmaskinen. Den enda köksapparaten som lyckades göra färskt bröd till något man längtade efter att slippa.









