Det var 1999. Internet var framtiden. Pengar var gratis. Affärsplaner var för fegisar. Och någonstans i London satt ett gäng svenskar och kom fram till att det världen verkligen behövde var en klädbutik som krävde en rymdfarkost för att visa ett par gympaskor.
Välkommen till Boo.com. Företaget som lyckades göra näthandel så komplicerat att den fysiska butiken plötsligt framstod som en teknisk revolution.
Boo.com byggdes för bredband. Kunderna hade modem. Ett modem år 1999 kommunicerade med omvärlden genom att skrika elektroniska svordomar i telefonjacket i fyrtio sekunder. Det var den tekniska verkligheten. Boo.com svarade med tredimensionella produktbilder, avancerade animationer och en startsida som tog flera minuter att ladda. Kunden hann duscha, äta middag och fundera över sina livsval innan den första skon dök upp. Och då återstod själva köpet.
För att göra upplevelsen enklare skapade man Miss Boo, en animerad virtuell försäljare som skulle guida besökarna. Hon var framtidens shoppingassistent. Problemet var att hon behövde laddas ner innan hon kunde hjälpa någon. Boo.com hade alltså uppfunnit en försäljare som blockerade ingången till affären. Man diskuterade hennes hårfärg medan kunderna stirrade på tomma skärmar. Det är svårt att sälja kläder när personalens frisyr förbrukar hela internetuppkopplingen.
Men framtidstro fanns det gott om. Boo.com skulle sälja mode i arton länder, på sju språk. Kontor öppnades i London, Stockholm, Paris, New York och andra storstäder. Hundratals människor anställdes. Internationell organisation, flerspråkig kundservice, global logistik. Allt utom den lilla detaljen att någon faktiskt behövde köpa något.
Det är normalt att bygga ett företag och sedan expandera. Boo.com valde att expandera och hoppades att företaget skulle dyka upp efteråt.
Ledningen reste förstklassigt. Lyxhotell, dyra middagar och exklusiva tillställningar blev en del av företagskulturen. Samtidigt kämpade servrarna med att visa en jacka för en kund i Manchester. Företaget kunde transportera en direktör över Atlanten på några timmar men inte en bild på ett par byxor genom ett telefonjack på fyra minuter.
Lanseringen var också ett mästerverk. Först skulle sajten öppna. Sedan blev den försenad. Sedan skulle den öppna igen. Till slut lanserades den i november 1999, ungefär ett halvår för sent, med tekniska problem som gjorde att vissa datorer inte ens kunde använda den. Boo.com behandlade lanseringsdatum som andra företag behandlar julfesten: något man kan flytta runt tills alla har tappat intresset.
Under tiden gick PR-maskinen varm. Tidningsomslag, intervjuer, internationell uppmärksamhet. Grundarna var framtidens affärsstjärnor. Investerarna stod i kö. Problemet var att Boo.com var betydligt bättre på att få människor att läsa om en klädbutik än att få dem att handla i den. Varumärket var globalt. Kundvagnen var i praktiken ett forskningsprojekt.
I maj 2000 tog pengarna slut. Efter arton månader hade omkring 115 miljoner pund förbrukats. Kvar fanns skulder, arbetslösa medarbetare och en webbplats som äntligen slapp belastningen från sina besökare. En av internethistoriens mest påkostade modebutiker hade genomfört sin sista kollektion. Den hette Konkurs.
Och sedan hände det verkligt svenska. Boo.com blev ett lärande exempel. Handelshögskolor analyserade. Konsulter föreläste. Entreprenörer nickade allvarligt åt vikten av kassaflöde, användarvänlighet och rimliga kostnader.
Tjugofem år senare lanserar nya bolag fortfarande överlastade tekniska lösningar, anställer innan intäkterna finns och förklarar att lönsamheten kommer i nästa fas.
Boo.com dog inte förgäves. Det gav näringslivet en miljarddyr läxa som alla har läst och ingen verkar ha gjort provet på.
Och någonstans finns säkert fortfarande en modemuppkoppling som försöker ladda Miss Boo.
Den har inte gett upp. Den väntar på nästa finansieringsrunda.









