Det finns elva kokböcker i varje svenskt hem. Elva. Och hur många lagar man mat ur? Noll. Absolut noll. De står där i köket som ett litet bibliotek över den människa man hade tänkt bli. En människa som långkokar oxkind på söndagar och gör egen buljong. I verkligheten står samma människa klockan 18.20 och skakar ut Felix köttbullar direkt ur påsen. Kokboken är inte en receptsamling. Det är en dokumentation över ambitioner som dog i en mikrovågsugn.
Och julklapparna! Kokboken är den officiella presenten till människor man känner precis lagom dåligt. Vad köper man till svågern? En kokbok! Kollegan som fyller femtio? Kokbok! Mannen som redan har femton? En till! Gärna med titeln Enkla vardagsrätter, där enklaste receptet kräver nio kastruller och ett dygns förberedelser. Det är det enda man kan ge bort som samtidigt säger: Jag vet ingenting om dig, men du ser ut som någon som borde laga bättre mat.
Bilderna är ett kapitel för sig. Varenda maträtt fotograferas i naturligt dagsljus av en människa som uppenbarligen arbetar med pincett. Tre ärtor ligger exakt placerade på en tallrik stor som ett fågelbad. En liten kvist timjan vilar mot en perfekt karamelliserad pilgrimsmussla. Sedan gör man receptet hemma. Det ser ut som om någon tappat en skottkärra genom kökstaket. Samma ingredienser. Samma instruktioner. Helt olika försäkringsärenden.
Och ingredienserna! Du ska laga en snabb onsdagsmiddag. Receptet kräver ponzu, yuzu, svart vitlök och något fermenterat pulver från en bergsby i Japan. Allt finns att köpa i tre butiker i Sverige, varav två har stängt. Man står på ICA och frågar en nittonåring i mejeriavdelningen om de har yuzu. Han tittar på en som om man bett honom hämta en levande tapir.
Sedan kommer tidsangivelserna. Förberedelse: 15 minuter. Fantastiskt! Tills man kommer till steg fyra: Låt vila i rumstemperatur över natten. ÖVER NATTEN?! Klockan är sju på kvällen! Barnen är hungriga! Någon gråter redan! Man har lovat middag före Bolibompa och nu ska en jävla deg genomgå ett sabbatsår på köksbänken. Det är inte ett recept. Det är ett kidnappningsdrama med mjöl.
Kändiskockarnas kokböcker är ännu värre. Man köper en bok för 349 kronor för att lära sig steka kyckling. Men först ska kocken berätta om sin mormor i Toscana. Fyra sidor om hur hon gick barfota bland olivträden och lärde honom förstå tomatens själ. Kära du. Jag har 600 gram kycklingfilé som går ut i morgon. Jag behöver inte din släkthistoria. Jag behöver veta vilken temperatur ugnen ska ha.
Och omslagen! Det är alltid en kändiskock som ler naturligt över en gryta. Alltid. Som om någon precis berättat att grytan innehåller en miljon kronor. En handduk nonchalant slängd över axeln, mjöl på näsan och ett enormt lantkök i bakgrunden. Ingen kokbok har någonsin haft ett omslag där kocken svettas över en kastrull och skriker åt diskmaskinen. Det vore den första ärliga kokboken i svensk historia.
Det märkligaste är att man alltid öppnar samma uppslag. Sida 84. Lasagnen. Man har 220 recept men använder ett. Boken har dessutom blivit så stel i ryggen att den automatiskt slår upp sig där. Resten är orörd vildmark. Någon gång hittar man ett kvitto från 2018 mellan sidorna och inser att det är det enda som faktiskt blivit tillagat sedan dess.
Och vet ni det sjukaste? En färsk undersökning säger att 35 procent av svenskarna fortfarande använder kokböcker för inspiration. Det är imponerande. Men när vi väl ska laga något öppnar vi mobilen och googlar "pannkakor recept ICA". Vi har en halv bokhylla full med professionella kockars samlade livsverk, men litar mest på en anonym kommentar som säger: "Jag tog lite mer mjölk, blev jättebra!"
Så där står de. Elva vackra böcker. Tunga som tegelstenar. Dyra som en mindre renovering. Fulla av maträtter som ingen någonsin kommer att laga.
Och på spisen?
Makaroner.
Igen.
Kokboken är det enda föremålet i hemmet som kan kosta 400 kronor och ändå få en att känna sig fattigare på både pengar och självförtroende.









