Det finns människor som sparar hela året för att åka till en tropisk ö, ligga i en solstol och äta buffé. Sedan finns det svenskar som frivilligt åker till exakt samma klimat för att svälta i sex veckor, sova på bambu och bli förrådda av en mellanchef från Västerås. Det är Expedition Robinson. En charterresa där all inclusive betyder att även ångesten ingår.
Hela programmet bygger på en fascinerande svensk paradox. Man ska vara trevlig, samarbetsvillig och social, samtidigt som man systematiskt planerar att förstöra livet för människorna man delar sovplats med. På morgonen hjälps man åt att samla ved. På eftermiddagen diskuterar man vem som är en belastning. På kvällen röstar man hem vedinsamlaren. Robinson är teambuilding arrangerad av någon som hatar team.
Och riset. Herregud, riset. Aldrig har ett livsmedel fått så mycket dramatisk uppmärksamhet. Folk sitter i sanden och diskuterar sjutton riskorn som om de förhandlade om Sveriges statsbudget. Någon har tagit en extra sked. Någon har gömt lite ris. Någon gråter över ris. Riset borde ha en egen agent, en presskontakt och ett separat produktionsavtal. I Robinson är en portion ris inte mat. Det är en politisk maktfaktor.
Sedan kommer tävlingarna. Fullvuxna människor med bostadslån och tjänstepension ska stå på en stock i tre timmar medan någon skriker att de måste vilja mer. En 47-årig ekonomichef från Nacka står på ett ben med en kokosnöt mellan knäna och kallar det sitt livs största utmaning. Hemma klarar han inte att montera en IKEA-hylla utan att bli förbannad.
Varje säsong finns också deltagaren som förklarar att hen är där för sin egen skull. Naturligtvis. Man har lämnat familj och arbete, flugit över halva jordklotet och låtit fjorton främlingar bedöma ens personlighet inför en miljon tv-tittare. Det är självförverkligande på samma sätt som en parkeringsbot är ekonomisk rådgivning.
Och fiskaren! Alltid denna fiskare. En solbränd typ som efter fyra dagar lyckas fånga en fisk stor som en mobiltelefon och omedelbart blir lägrets viktigaste person. Plötsligt får han bestämma allt. Vem som ska laga mat, vem som ska samla ved och vem som är illojal. Fånga en abborre i Robinson och du blir statsminister.
Örådet är programmets absoluta höjdpunkt. Alla sitter allvarliga runt en eld och låtsas att de inte vet vad som ska hända, trots att de ägnat hela dagen åt att bestämma exakt vem som ska bort. Programledaren ställer frågor med samma gravallvar som vid ett nationellt krisläge. Sedan släcks en fackla. En vuxen människa får åka till ett hotell och duscha. Det kallas ett straff.
När Robinson började 1997 var det en nationalhändelse. Sverige hade aldrig sett något liknande. Vi satt framför tjock-tv:n och diskuterade utröstningar som om landets framtid stod på spel. Programmet kritiserades som vuxenmobbning. Nästan trettio år senare fortsätter vi titta, och hösten 2026 skickades ännu ett gäng till öarna utanför Panama. Svensk television har utvecklats enormt. Vi har bara inte hittat någon ersättning för hungriga människor som ljuger för varandra.
Och vilken kontrast mot svensk sommar! Hemma sitter vi under en filt i juli och tittar på människor i tropisk värme som är brunbrända, arga och fullständigt besatta av vem som sagt vad om vem. Vi kunde ha tittat på naturprogram. I stället följer vi ett bostadsrättsföreningsmöte med kokosnötter.
Det mest fantastiska är ändå vinnaren. Ofta någon som knappt synts, aldrig startat ett bråk och genom hela säsongen nöjt sig med att nicka eftertänksamt. Medan alla självutnämnda alfahannar och strateger röstat ut varandra har vinnaren suttit bakom en palm och varit lagom trevlig.
Robinson lär oss en viktig sak om livet: Den som pratar mest om ledarskap blir utröstad. Den som håller käften får en halv miljon.
Det är kanske det svenskaste tv-program som någonsin gjorts.









