Det finns frågesportprogram, och så finns det Vem vill bli miljonär?, ett program som lyckades förvandla en fråga om Bulgariens huvudstad till en nationell krissituation. En vuxen människa sitter i en stol, omgiven av strålkastare, dramatisk musik och en programledare som beter sig som om han just ska meddela resultatet av en hjärnoperation. Frågan lyder: ”Vad heter Norges huvudstad?” Fyra alternativ. En av dem är Oslo. Och människan i stolen börjar svettas som om hon försöker desarmera en bomb med en nagelsax.
Det är framför allt ljussättningen som är sjuk i huvudet. Så fort en fråga dyker upp släcks lamporna. Studion förvandlas från ett trevligt tv-program till ett förhörsrum i en östeuropeisk fängelsefilm. Musiken börjar pulsera. Dunk. Dunk. Dunk. Det låter som en hjärtmonitor på en intensivvårdsavdelning där någon precis tappat kontakten med patienten. Kameran zoomar in på den tävlandes panna. En svettdroppe rinner. Någon sväljer. Allt detta för att identifiera huvudstaden i Portugal. Det är Lissabon, för helvete. Inte diagnosen på en obotlig sjukdom.
Och så kommer den svenska televisionens mest psykiskt nedbrytande fråga: ”Är det ditt slutgiltiga svar?” Den tävlande har precis sagt B. Programledaren lutar sig framåt. ”Är du säker?” Ja. ”Helt säker?” Ja. ”Ska vi låsa det?” JA, FÖR HELVETE! Det är inte en kärnvapenattack som ska godkännas. Det är en fråga om vem som skrev Gösta Berlings saga. Men programledaren tittar på deltagaren som en läkare som just upptäckt att patienten valt att amputera fel ben.
Och publiken! Den där fantastiska samlingen människor som ska föreställa Sveriges samlade intelligens. Den tävlande vet inte svaret och väljer att fråga publiken. Hundra personer får trycka på varsin knapp. Resultatet presenteras i ett stapeldiagram. 63 procent har röstat på fel svar. Det är som att genomföra en folkomröstning om gravitationen och upptäcka att två tredjedelar tycker att saker faller uppåt. Fråga publiken är inte en livlina. Det är demokratiskt organiserad okunskap.
Nästa livlina är att ringa en vän. Och här börjar den verkliga misären. Någon har i förväg utsett sin kusin till intellektuell reserv. En man i Katrineholm som en gång vann Trivial Pursuit på midsommarafton 1998. Telefonen ringer. Ingen svarar. Sedan hörs ett knaster. ”Hallå? Ja? Vad sa du? Jag står i garaget.” Trettio sekunder tickar ner. Frågan läses upp. Kusinen säger: ”Jag tror det är C, men jag har lite dålig täckning.” Sedan bryts samtalet. Man har alltså lagt sin ekonomiska framtid i händerna på en människa som inte ens kan stå nära ett fönster.
Och 50/50. Vilken djävulskt raffinerad psykologisk tortyr. Datorn tar bort två felaktiga svar, och kvar blir naturligtvis exakt de två alternativ deltagaren redan velade mellan. Före livlinan var personen osäker. Efter livlinan är personen lika osäker, men nu har programmet dessutom tagit betalt i form av en förbrukad livlina. 50/50 är frågesportens motsvarighet till att få välja mellan pest och kolera och sedan tackas för sitt beslut.
Hemma i sofforna sitter samtidigt fyra miljoner självutnämnda professorer och skriker åt tv:n. ”DET ÄR JU HELSINGFORS, DIN IDIOT!” En man i mjukisbyxor, med dippsås på magen, har plötsligt fullständig kontroll över världens geografi. Han vet precis hur den tävlande borde resonera. Han har aldrig själv suttit framför kamerorna. Han blir stressad av att beställa pizza per telefon. Men från soffan skulle han utan problem vinna tio miljoner före första reklampausen.
Sedan kommer deltagaren som har vunnit 25 000 kronor och bestämmer sig för att hoppa av. ”Jag känner att jag är nöjd här.” NÖJD? Du anmälde dig till ett program som heter Vem vill bli miljonär? och lämnar studion med pengar till en begagnad moped. Programledaren gratulerar. Publiken applåderar. Deltagaren förklarar att pengarna ska användas till att renovera badrummet. Du kom hit för att bli ekonomiskt oberoende och åker hem med en ny duschblandare.
Och det är detta som gör programmet till ett mästerverk i svensk ångest. En enkel fråga blir en existentiell kris. En felaktig gissning blir ett livsavgörande nederlag. En korrekt gissning firas som om deltagaren just upptäckt penicillinet.
Programmet ställer egentligen bara en enda fråga: Vem vill bli miljonär?
Och det svenska svaret är förstås:
”Jo, gärna. Men jag vill inte riskera något.”









