Falu Gruva är stadens stolthet. Ett enormt hål som uppstod efter århundraden av gruvdrift och ett spektakulärt ras 1687. I andra kommuner hade man satt upp varningsskyltar och tillsatt en haverikommission. I Falun kontaktade man UNESCO. Och fick världsarvsstatus! Det är fan imponerande. Man har alltså lyckats få internationellt erkännande för att marken gav upp.
Och Falu rödfärg! En färg som blivit synonym med hela den svenska landsbygden. Faluborna är så stolta över sitt industriavfall att de målar husen med det. Det är cirkulär ekonomi på en nivå som får miljöpartister att spontant börja gråta av lycka.
Sedan har vi falukorven. En gastronomisk prestation som består i att stoppa köttrester i ett plastliknande skinn och sälja resultatet som svensk matkultur. Falukorv med makaroner är inte en maträtt. Det är ett socialt kontrakt om att livet inte behöver bli bättre än så här.
Och vad gör man när man tröttnat på gruvhål och korv? Man åker till Lugnet. Ett idrottsområde där man byggt gigantiska hoppbackar så att människor kan kasta sig utför ett stup och förhoppningsvis landa någonstans i närheten av en sponsrad reklamskylt.
Falun ska arrangera skid-VM igen 2027. För femte gången! Det är som att återkommande ordna samma släktträff bara för att ingen annan vill ha den. Hela staden går upp i extas över att ett gäng norrmän ska komma dit och åka fortare än svenskarna.
Och så har vi rivaliteten med Borlänge. Två städer som konkurrerar om att vara Dalarnas viktigaste, vilket är ungefär som att två mikrovågsugnar bråkar om vem som är den bästa kocken. Falun tycker att Borlänge är industriellt och själlöst. Borlänge tycker att Falun är pretentiöst och sömnigt. Båda har rätt.
Falun har ändå något som få andra städer kan skryta med: man kan promenera genom centrum och känna historiens vingslag. Främst eftersom framtiden verkar ha missat avfarten.
Slutsats: Falun är Sveriges enda stad där ett hål, en korv och en burk målarfärg tillsammans utgör en komplett turiststrategi.
Och det sjukaste?
Det fungerar.









