Sandviken är resultatet av att någon på 1800-talet tittade på en bit gästrikländsk skogsmark och tänkte: Här ska vi fan inte ha det trevligt. Här ska vi tillverka stål. År 1862 drog verksamheten igång, och sedan dess har hela orten levt i föreställningen att mänsklig civilisation börjar vid en masugn. Andra städer grundades vid handelsvägar, hamnar eller strategiska platser. Sandviken grundades för att någon behövde en jävla fabrik, och människorna fick följa med som tillbehör.
Stålverket är inte bara en arbetsplats. Det är ortens ryggrad, hjärta, lever och förmodligen en betydande del av dess kolesterolvärde. Frågar man en Sandvikenbo vad staden har att erbjuda får man en föreläsning om metallurgi som ingen bett om. Samtalet kan börja med en fråga om vädret och sluta med en redogörelse för härdning av specialstål. Här har man lyckats göra industrihistoria till en personlighetsstörning med kommunalt stöd.
Sedan har vi bandyn. Denna fullständigt obegripliga sport där vuxna människor jagar en liten orange boll över en isyta stor nog att rymma ett mindre jordbruk. I Sandviken är bandy religion, och Sandvikens AIK dess högsta prästerskap. Resten av Sverige har sedan länge gått vidare till idrotter där publiken åtminstone kan se vad fan som händer. Men i Sandviken räcker det att någon skriker ”hörna” för att hela befolkningen ska drabbas av kollektiv religiös extas. Vatikanen har påven. Sandviken har en lagkapten med frostskador.
Och så Göransson. Ett efternamn som i Sandviken har högre status än både grundlagen och tyngdlagen. Här finns Göranssonska stiftelserna, Göranssonska skolan och Göransson Arena. Man undrar varför kommunen över huvud taget håller kommunalval. Låt någon från släkten ställa sig på en balkong och vifta med en näsduk så är saken avgjord. I andra svenska städer får historiska industrimän en staty. I Sandviken får de ett parallellt samhällssystem. Nästa steg är väl att döpa om veckodagarna och införa Göransson som obligatoriskt mellannamn vid dop.
Göranssonska skolan är för övrigt ett industritekniskt gymnasium, vilket känns helt logiskt. I Sandviken ska ungdomarna förberedas för framtiden genom att utbildas till det som orten redan bestämde sig för att vara 1862. Någon sextonåring kanske drömmer om att bli marinbiolog, men efter ett utvecklingssamtal och tre generationers släkttryck står stackaren där med skyddsglasögon och diskuterar skärande bearbetning. Den sociala rörligheten mäts i millimeter och ska helst ske inom toleransgränserna.
Fyra mil bort ligger Gävle, denna oerhörda metropol som Sandviken har utvecklat ett närmast patologiskt lillebrorskomplex gentemot. Gävle har residensstadens status, fler myndigheter och en halmbock som får internationell uppmärksamhet genom att regelbundet riskera att brinna upp. Sandviken har stål och bandy och tycker att världen är förbannat orättvis. Det är en rivalitet där den ena parten knappt vet att tävlingen pågår. Gävle tittar österut mot havet. Sandviken tittar mot Gävle och knyter näven i fickan.
Stadskärnan bär dessutom på en alldeles egen sorts melankoli. Här har varje offentlig miljö en underton av personalmatsal. Torgen är till för att passeras, bänkarna för att vänta på någonting och den lokala stoltheten för att förklara varför det inte behövs något roligare. Ett lyckat lördagsnöje kan bestå av att åka till Gävle och sedan komma hem och berätta att det faktiskt var bättre i Sandviken. Det är inte utflykt. Det är fältarbete för den kommunala självbedrägerinämnden.
Men folk flyttar förstås därifrån. De söker utbildningar, arbeten, solljus och möjligheten att föra ett samtal utan att någon nämner valsverk. De bosätter sig i Stockholm, Uppsala eller någon annan plats där framtiden inte behöver godkännas av en historisk bruksdisponent. De skaffar nya vänner och börjar prata om sin uppväxt med den lite ansträngda värme som brukar reserveras för överlevda naturkatastrofer. Sandviken blir ett avslutat kapitel, en märklig barndomsupplevelse, ett geografiskt ärr.
Sedan kommer midsommar.
Då vänder hela jävla utflyttningen tillbaka. Plötsligt sitter de där igen, med sill, snaps och samma gamla bekantskaper som de ägnat resten av året åt att undvika. Någon börjar prata bandy. Någon annan berättar att bruket minsann fortfarande är världsledande på något ytterst specifikt område. Alla nickar vördnadsfullt. Efter tre nubbar börjar någon diskutera varför Gävle får all uppmärksamhet. Ingen ifrågasätter någonting. Det är inte hemvändarhelg. Det är ett återfall.
Och där har vi Sandviken i ett nötskal. En stad som byggdes kring ett företag, utvecklade ett mindervärdeskomplex kring en grannstad, gjorde en utdöende publiksport till trosbekännelse och sedan ägnade 160 år åt att övertyga sina invånare om att detta var själva meningen med livet.
Sandviken behöver ingen stadsvision. Den behöver en avvänjningsklinik för industriromantik. Och den ska naturligtvis heta Göranssonska rehabiliteringsanstalten.









