H&M är klädkedjan som lyckats göra hela världen till en enda lång butiksgång med beige tröjor. Du kan gå in i en H&M i Västerås, Berlin eller Singapore och mötas av exakt samma kläder, samma belysning och samma diffusa känsla av att du borde köpa någonting. Det är globaliseringens slutstation. Du har rest 1 200 mil för att upptäcka att samma polyesterblus finns hemma på Kungsgatan.
Affärsidén är genialisk. En tröja kostar 129 kronor. Det är så lite pengar att hjärnan inte ens registrerar köpet. Du tar den utan att prova, kommer hem, konstaterar att ärmarna slutar på fel ställe och hänger in den i garderoben. Där får den bo i tre år. Sedan skänker du bort den med motiveringen att den knappt är använd. Nej, den har inte blivit använd överhuvudtaget. Den har haft längre anställningstid i din garderob än många människor har på sina arbetsplatser.
Storlekssystemet är en separat förolämpning. Du provar medium i en tröja och drunknar. Du provar medium i nästa och kan inte andas. En tredje medium kräver att du först tar bort några revben. Samma storlek, tre olika kroppsideal. H&M har lyckats förvandla bokstaven M till en filosofisk fråga. Det står förmodligen för Måhända.
Provrummen är butikens tullstation. Du står i kö bakom tolv personer med sju plagg över armen. En anställd räcker dig en numrerad bricka med samma myndighet som när någon utfärdar ett tillfälligt uppehållstillstånd. Sedan går du in i ett bås där belysningen avslöjar hudförändringar som din läkare aldrig upptäckt. Spegeln är placerad för att du ska kunna granska din kropp från vinklar som mänskligheten tidigare saknat anledning att utforska.
Ur högtalarna kommer musik med ett enda syfte: att ingen ska vilja stanna längre än nödvändigt. Det är elektroniska rytmer producerade av någon som uppenbarligen hatar melodier. Du har fjorton sekunder på dig att välja byxor innan nästa låt försöker driva ut dig genom nödutgången. H&M säljer kläder till avslappnade människor i en miljö som orsakar akut stress.
Och vikborden. Dessa monument över mänsklighetens oförmåga att återställa ordning. Någon har vikt 80 identiska tröjor i perfekta högar. Tre minuter senare har kunderna förvandlat bordet till en textil katastrofzon. En person lyfter hela högen för att hitta en storlek längst ner, upptäcker att den inte finns och lägger tillbaka allting med samma omsorg som när man kastar sopor. Personalen får sedan ägna resten av dagen åt att vika samma tröjor igen. Sisyfos hade åtminstone frisk luft.
Sedan kom designsamarbetena. Karl Lagerfeld 2004, följd av en parad av internationella modehus. Plötsligt stod vuxna människor utanför butikerna klockan sju på morgonen och väntade på att få slåss om en jacka. Modevärldens exklusivitet hade demokratiserats. Nu kunde vem som helst få panik över ett begränsat lager polyester. Redan på eftermiddagen såldes plaggen vidare till dubbla priset. Det var inte längre shopping. Det var börshandel med dragkedjor.
Mitt i denna apparat finns hållbarhetsbudskapet. En välmenande skylt berättar om återvunnet material och medvetna val. Tre meter därifrån hängs ännu en ny kollektion upp medan förra månadens kläder flyttas till reastället. H&M vill att du ska tänka långsiktigt medan du köper kortsiktigt. Rädda planeten, gärna innan fredagens nyheter har kommit in.
Allt började 1947 när Erling Persson öppnade damklädesbutiken Hennes i Västerås. En enda butik. En man med en idé om prisvärt mode. Nästan åttio år senare har miljontals garderober blivit förvaringsplatser för ogenomtänkta impulsköp.
Det är ett historiskt arv.
Erling öppnade en klädbutik.
Resten av världen öppnade sina plånböcker.
Och ingen har fortfarande hittat en medium som passar.









