Varberg. En västkuststad med omkring 70 000 invånare och en självbild som kräver betydligt större geografiskt utrymme. Här har man lyckats förvandla några kilometer kust, en gammal militäranläggning och möjligheten att bli blöt till ett komplett livsstilskoncept. Varbergaren talar om sin stad med samma vördnad som andra reserverar för världsarv och mirakulösa tillfrisknanden. Det är en kommun som fått hybris av att ligga nära vatten.
Varberg kallar sig kurort. Varför? Jo, någon jävel kom på artonhundratalet att det kanske var hälsosamt att bada i kallt havsvatten. Sedan dess har stan levt på den upptäckten som om den uppfunnit penicillinet. Här finns en hel industri kring att sänka ner kroppen i Kattegatt och kalla det välbefinnande. Förr i tiden badade folk kallt för att de inte hade varmvatten. I Varberg har man gjort samma sak till en exklusiv fritidssysselsättning. Utvecklingen har alltså gått bakåt, men med högre medlemsavgift.
Kallbadhuset är stadens heligaste tempel. En gul träbyggnad på pålar där fullt vuxna människor frivilligt betalar för att frysa arslet av sig. Först bastar de tills hjärnan kokar, sedan kastar de sig i vatten som knappt passerat flytande aggregationsform. Efteråt ska hela omgivningen informeras. I tre veckor berättar de om adrenalinet, blodcirkulationen och hur levande de kände sig. Ingen vågar påpeka att samma upplevelse går att få gratis genom att halka i en vattenpöl i februari. Det är hypotermi med årskort.
Sedan har vi Varbergs fästning. En massiv stenklump som en gång byggdes för att försvara området, senare användes som fängelse och numera delvis fungerar som vandrarhem. Där människor förr spärrades in mot sin vilja betalar turister nu för att få sova. Det är en affärsutveckling som borde ge kommunens näringslivschef stående ovationer. Man har tagit ett gammalt frihetsberövande, lagt till frukost och börjat ta betalt per natt. Från fångvård till gästnätter, samma murar, bättre marginaler.
I Apelviken samlas surfarna. De står där i sina våtdräkter, blickar koncentrerat mot horisonten och väntar på den stora vågen. Kattegatt svarar med krusningar som knappt skulle störa ett badankemöte. Ändå står de kvar. Timme efter timme. Någon har till och med köpt en bräda som kostar mer än en begagnad småbil för att kunna färdas fyra meter i sidled. Varbergs surfkultur är i grunden en religiös rörelse byggd på förhoppningar, gummi och meteorologiska besvikelser. Hawaii för folk med realistiskt begränsade möjligheter.
Och E6:an! Halva Sverige passerar Varberg på väg någon annanstans. De ser en avfart, några skyltar och möjligen en glimt av havet. Sedan berättar de hemma att Varberg verkar trevligt. Varbergarna själva betraktar detta som ytterligare ett bevis på stadens attraktionskraft. Att folk kör förbi utan att stanna är tydligen också en sorts turism. Ingen annan svensk stad har byggt så mycket självkänsla på att vara geografiskt tillgänglig för människor som inte har något ärende dit.
Innerstan har samtidigt blivit ett reservat för inflyttade stockholmare som sålt en lägenhet på Södermalm och köpt halva Halland för pengarna. Nu vandrar de omkring i dyra fritidskläder och pratar om livskvalitet, havsnära boende och ett lugnare tempo. De har flyttat från storstadsstressen för att sedan kräva samma restaurangutbud, samma öppettider och samma kaffekvalitet som i huvudstaden. Lokalbefolkningen får nöja sig med att beundra husen de inte längre har råd att köpa. Gentrifiering med havsutsikt och halländsk dialekt som dekor.
På sommaren exploderar stan. Restaurangerna är fulla, parkeringarna överbelastade och strandpromenaden packad med folk som ska uppleva det där fantastiska lugnet alla pratar om. Ändå envisas varbergaren med att beskriva staden som en välbevarad hemlighet. En hemlighet! Det är ungefär lika hemligt som midsommar. Hela västkusten vet var Varberg ligger. Det är bara invånarna som fortfarande tror att de förvaltar en exklusiv insiderinformation från 1987.
Och när november kommer, turisterna försvinner och vinden piskar regnet horisontellt över torget, då återstår den egentliga Varbergsupplevelsen. Stängda uteserveringar, blöta jackor och lokalpatrioter som försäkrar att havet är vackert året runt. Det spelar ingen roll att vädret försöker driva befolkningen österut med ren fysisk kraft. Varbergaren står där med saltstänkta glasögon och kallar misären för frisk luft.
Varberg har helt enkelt lyckats sälja in blåst som livskvalitet, nedkylning som hälsa, fängelseceller som semesterboende och vindstilla som surfparadis.
Det är inte en kurort. Det är ett kollektivt självbedrägeri med strandpromenad och kommunal marknadsföringsbudget.









