Det börjar i november. Två plusgrader, snålblåst och duggregn. Utanför en nattklubb står 70 människor i skjorta och kortärmat och försöker se oberörda ut medan deras inre organ stänger ner ett efter ett. Ingen har jacka. Garderoben kostar nämligen 40 kronor. Man har alltså valt att riskera lunginflammation för att spara motsvarande en tredjedels drink. Svenskt nattliv är den enda verksamheten där gästerna anländer frivilligt och ser ut som överlevande från en fartygskatastrof.
Vid dörren står en vakt med armar som ventilationsrör och ansiktsuttryck som en avstängd bankomat. Han meddelar att det är slutet sällskap. Innanför syns 200 okända människor som hoppar till Avicii. Slutet sällskap? Vad fan är det här, ett hemligt årsmöte för Handelsbanken? Vakten släpper förbi tre tjejer i paljettklänningar och återgår till att studera en 32-årig ekonom som om han försöker smuggla plutonium.
Väl inne betalar man ändå 40 kronor för garderoben eftersom man mot alla odds hade med sig en tunn kofta. Man får en liten plastbricka med nummer 87. Den försvinner inom 14 minuter. Resten av kvällen tillbringas med att försöka identifiera sin egen jacka bland 600 identiska svarta plagg. Garderoben är Sveriges enda lotteri där vinsten är något man redan äger.
I baren kostar en gin och tonic 149 kronor. Den serveras i ett plastglas med tre isbitar, fyra centiliter gin och tillräckligt mycket tonic för att späda ut Östersjön. Bartendern har en blick som antyder att du stör en komplicerad hjärnoperation. Betalterminalen frågar om dricks. Dricks? För vad? Att du lyckades hälla vätska mellan två behållare utan att ringa räddningstjänsten?
Dansgolvet är täckt av en klibbig substans som ingen längre kan identifiera. Varje steg låter SCHLAPP. SCHLAPP. SCHLAPP. Skorna sitter fast så hårt att man behöver göra en kontrollerad höftvridning för att komma loss. Någon har tappat ett helt glas Red Bull och någon annan en halv kebab. Golvet är inte längre ett golv. Det är ett kommunalt våtmarksprojekt med alkoholtillstånd.
Toaletterna är en separat civilisation. Tre bås, varav ett saknar lås, ett saknar papper och det tredje innehåller en man som försöker ringa sitt ex. Handfatet fungerar som sminkstudio för fyra personer. Spegeln är täckt av fingeravtryck och filosofiska meddelanden skrivna med läppstift. På herrtoaletten står någon och förklarar sin affärsidé för en fullständig främling. Ingen har bett om den. Ingen kommer därifrån.
Det går inte att föra ett samtal. Man måste skrika rakt in i varandras hörselgångar.
"VAD JOBBAR DU MED?"
"JAG BOR I BORÅS!"
"JÄTTEKUL! HAR DU BARN?"
"NEJ, JAG KÖR VOLVO!"
Efter fyra minuter nickar båda och låtsas att de har haft ett fantastiskt samtal. En svensk nattklubb är egentligen en hörselskadeklinik med serveringstillstånd.
DJ:n står bakom ett mixerbord som ser ut som kontrollpanelen i ett kärnkraftverk. Han trycker på en knapp. Levels med Avicii börjar spelas. Sedan kommer Danza Kuduro. Sedan Party Rock Anthem. Samma låtar som 2011. DJ:n tar 8 000 kronor för att återskapa en Spotifylista från en studentfest i Växjö. Ibland vrider han på en ratt för att visa att han arbetar.
Utanför finns rökrutan. Den enda plats där människor faktiskt pratar med varandra. Här står en undersköterska, en fastighetsmäklare och en man i skjorta som heter något med dubbelnamn och diskuterar livet som gamla vänner. Ingen hör dunkandet. Ingen behöver skrika. Nattklubbens bästa sociala miljö är tre kvadratmeter asfalt bredvid en container. Man borde stänga lokalen och börja ta inträde till trottoaren.
Klockan tre kastas alla ut. Hundra människor stapplar mot korvkiosken som en flock skadade flamingor. En kokt med bröd kostar 45 kronor och äts med samma andakt som en avsmakningsmeny på en trestjärnig restaurang. Senapen hamnar på skjortan. Någon tappar sin korv. Någon annan gråter över en person de träffade för 20 minuter sedan.
Till sist återstår taxikön. 80 personer, tre bilar och en taxiförare som meddelar att hemresan kostar 680 kronor. Det är mer än hela månadens elräkning för en etta. Man accepterar eftersom alternativet är att frysa ihjäl på en trottoar med senap på bröstet och ett garderobsnummer som inte längre existerar.
Svenska nattklubbar: Du betalar 1 200 kronor för att inte kunna prata, inte kunna gå, inte kunna höra och till slut inte kunna hitta din jacka.
Och nästa lördag går du dit igen.
För DJ:n har lovat att spela något nytt.
Det blir Levels.









