Sveriges nationalrätt är kebabrullen. Det vet alla. Köttbullarna kan dra åt helvete, ärtsoppan kan gå i pension och surströmmingen kan återvända till den kemiska krigföring den uppenbarligen utvecklades för. Kebabrullen har redan vunnit. Den finns överallt, äts av alla och har räddat fler svenska lördagsnätter än hela sjukvårdsapparaten. Ändå står politiker och pratar om husmanskost och traditioner medan de själva står och vinglar utanför Pizzeria Milano klockan 02.47 och skriker EXTRA SÅS genom luckan. Sverige har redan valt nationalrätt. Riksdagen har bara inte vågat meddela resultatet.
Men beställ en kebab i Sverige och du kliver rakt in i ett geografiskt inbördeskrig. I en stad heter det kebabrulle, i nästa kebab i bröd och i en tredje har någon uppfunnit ett lokalt namn som invånarna försvarar med samma fanatism som religiösa fundamentalister. Fråga efter fel variant och pizzabagaren tittar på dig som en idiot. Varje stad hävdar dessutom att just deras kebab är den riktiga. Jönköping har gjort sin kebabsås till en regional identitetsfråga. Göteborg har åsikter. Stockholm har priser. Ingen har självdistans. Det är samma jävla kött med olika postnummer.
Sedan har vi kebabpizzan. Sveriges stora bidrag till den internationella gastronomin. Någon tittade på två redan färdiga maträtter och tänkte: Vad händer om vi lägger den ena ovanpå den andra och dränker hela skiten i vitlök? En italienare skulle ringa polisen innan kartongen ens öppnats. Svensken beställer gärna pommes ovanpå också, för varför låta en kolhydrat bära hela ansvaret när tre kan samarbeta? Det är inte matlagning. Det är ett övergrepp på Medelhavet med hemkörning.
Såsen är förstås religionens heliga skrift. Varje pizzeria har ett hemligt recept som bevakas hårdare än rikets militära installationer. Fråga vad den innehåller och ägaren får plötsligt väldigt dålig svenska. Det är yoghurt, majonnäs, vitlök och någon mystisk ingrediens som förmodligen levereras i omärkta dunkar efter stängning. Den ena såsen är rinnig, den andra har konsistensen av väggspackel och den tredje kan användas för att avlägsna rost. Alla påstår att deras är originalet. Ingen kan förklara originalet. Vitlöksåsen är Sveriges mest framgångsrika sekretessbelagda mejeriprodukt.
Kebaben har dessutom en märklig relation till klockan. Klockan tre på natten är den en kulinarisk uppenbarelse. Brödet är gudomligt, köttet perfekt och såsen borde belönas med medalj. Samma kebab klockan ett på dagen smakar uppvärmd skosula med besviken sallad. Ingenting har förändrats utom att du är nykter och kan identifiera ingredienserna. Kebabens kvalitet är alltså direkt kopplad till mängden alkohol i blodet. Det är inte gastronomi. Det är promillebaserad självbedrägeri.
Varje svenskt småsamhälle har dessutom en pizzeria som alla känner till men ingen minns namnet på. Man säger bara ”den vid macken”, ”den gamla vid torget” eller ”den där han med mustaschen jobbar”. Pizzerian har bytt ägare fyra gånger, namn sex gånger och meny aldrig. På väggen hänger en solblekt affisch från 2007. Salladsbaren innehåller exakt tre grönsaker, varav två är kål. Ändå säger ortsborna att kebaben är oslagbar. Alternativet ligger nämligen fyra mil bort och stänger halv åtta.
Och portionsstorlekarna! En kebabrulle kan innehålla tillräckligt med kött för att försörja en mindre scoutkår, men svensken betraktar den som ett mellanmål. Man beställer en stor pommes bredvid, trots att brödet redan innehåller ett mindre jordbruk av mjöl. Sedan kommer frågan om sås. Mild, stark, vitlök eller blandad? Svensken svarar ”blandad” med samma stolthet som om han just konstruerat en egen smakprofil. Du har inte utvecklat en personlig preferens. Du har bett någon blanda två hinkar.
Och så står vi där, tio miljoner självutnämnda individualister som beställer exakt samma maträtt från pizzerior med italienska namn, turkiska rätter och menyer på 147 nummer. Alla har sin favorit. Alla påstår att deras ställe är bäst. Alla beställer extra sås. Sedan äter de framför teven med halva innehållet i knät och känner sig som gastronomiska finsmakare. Sveriges matkultur har kokats ned till kött, bröd och en vit gegga i plastburk. Och vi har mage att kalla det personlig smak.









