Satirisk bild till roasten av NileCity 105,6
Bilden är påhittad, precis som allt annat här

NILECITY 105,6

Sex avsnitt som fortfarande borde vara förbjudna av Arbetsmiljöverket.

Roastad 22 november 2026

1995 sände SVT sex avsnitt av NileCity 105,6, en serie som på papperet handlade om en kommersiell radiostation. I verkligheten hade Killinggänget byggt en rättspsykiatrisk undersökning av hela det svenska nittiotalet och gömt den bakom ett mixerbord. Här fanns allt. Den nya företagsamheten, den desperata reklamen, den sociala inkompetensen och människor som pratade oavbrutet utan att ha ett enda ärende. Sverige hade just fått kommersiell radio. Killinggänget visade varför det kanske borde ha krävts läkarintyg.

Percy Nilegård är fortfarande svensk komedihistorias mest fulländade bedragare utan brottsregister. Johan Rheborg skapade en man vars självförtroende var så monumentalt att det borde ha krävt konstruktionsbesiktning. Percy kunde sälja en värdelös idé med sådan övertygelse att köparen bad om ursäkt för att pengarna inte räckte. Kostymen var hans personlighet. Visitkortet hans människovärde. Alla skrattade åt Percy. Sedan gick de till jobbet och upptäckte att de hade hans skrivbord.

Glenn Killing försökte bedriva radio medan lyssnarna försvann i en takt som borde ha utlöst en nationell efterlysning. Stationen hade jinglar, programledare och självförtroende. Det enda som saknades var en anledning att lyssna. En lysande affärsmodell som svensk mediebransch sedan dess har ägnat trettio år åt att utveckla.

Bert-Inge var ett psykologiskt övergrepp levererat med låg samtalsvolym. Han kunde vara så till synes harmlös att man ville bjuda honom på kaffe och så obehaglig att man samtidigt kontrollerade om ytterdörren gick att låsa. Killinggänget hade förstått något obehagligt om Sverige: De verkligt märkliga människorna behöver inte skrika. De behöver bara få prata färdigt.

Farbror Barbro erbjöd radiolyssnarna hjälp med livets problem på ett sätt som gjorde problemen betydligt mindre oroande än själva rådgivningen. Weyron levererade arbetarklassens vrede med sådan kraft att varje mening borde ha följts av ett skyddsombud. Ingen av dem behövde en traditionell poäng. Det räckte att låta dem fortsätta tills publiken började ifrågasätta civilisationen.

Och Arne Weise. Arne Weise behövde ingen förklaring. Arne Weise var förklaringen. Hans närvaro i detta vansinniga universum var så självklar att manusförfattarna klokt nog avstod från att hjälpa publiken. En svensk nationalinstitution hade hamnat mitt i ett kollektivt nervsammanbrott. Ingen ifrågasatte det. Det var trots allt SVT.

Reklamfilmerna förtjänar en egen utredning. De fångade nittiotalets kommersiella optimism med kirurgisk precision: överdrivna löften, obegripliga erbjudanden och en entusiasm som bara uppstår när ingen har kontrollerat produkten. Skillnaden mot riktig reklam från 1995 var försumbar. Killinggängets versioner hade åtminstone fördelen att vara avsedda som skämt.

Det verkligt elaka med NileCity var igenkänningen. Varje figur hade man redan mött. På en arbetsplats, vid en föreningsstämma, i ett väntrum eller under en alldeles för lång middag. Man skrattade åt människor som inte förstod hur de uppfattades av omgivningen. Sedan kom den obehagliga insikten att man själv förmodligen fanns med någonstans i rollistan.

Tre decennier senare citeras serien fortfarande i svenska fikarum. Replikerna har överlevt VHS, DVD och flera generationer chefer. Yngre kollegor använder uttryck de tror uppstod på internet. Äldre kollegor ler igenkännande och vägrar förklara. NileCity har blivit ett kulturarv som överförs genom dålig imitation och envishet.

Dessutom sändes serien i en tid när Sverige faktiskt tittade på samma program samma kväll. Ingen behövde rekommendera den via en algoritm. På måndagen visste hela arbetsplatsen vad som hade hänt. Den gemensamma referensramen var så omfattande att ett enda felbetonat ord kunde förstöra ett helt sammanträde.

Svenska komedigäng har sedan dess producerat sketcher, satir och påkostade humorserier. Ingen har riktigt återfunnit NileCitys exakta blandning av absurditet, social ångest och skoningslös precision.

Killinggänget gjorde en serie om en radiostation som ingen lyssnade på. Trettio år senare lyssnar Sverige fortfarande.

Det är fan i mig en räckvidd Percy Nilegård hade kunnat sälja dyrt.

Sprid eländet

Skicka den till någon som känner igen sig

Nämnda i texten ovan

Hur det gick till

Ingen människa skrev ett enda ord

Texten om NileCity 105,6 skrevs av en skickligt regisserad AI, bilden utformades av en annan, välstyrd AI, och allt syddes ihop av en tredje AI med Vajbkodning. Det roliga är inte att det går, utan hur kort tid det tar när man har koll på pinalerna. Det är precis det vi lär ut, fast riktat mot sådant som faktiskt tjänar pengar åt er.

Roasty McRoastFace är ett av många roliga men användbara projekt från Nischad Utbildning, som har lärt över 7 000 svenskar att använda AI på jobbet.