Skåningar. Sveriges enda folkslag som lyckats göra ett halsljud till en regional identitet. En skåning kan säga ”röd rödbeta” och få en öronläkare i Jönköping att ringa efter förstärkning. Det skorrande R:et låter som när man försöker starta en gräsklippare med en strumpa i förgasaren. Och de är så förbannat stolta över det. Resten av Sverige har tillbringat århundraden med att utveckla ett begripligt språk. Skåningarna tittade på danskan och tänkte: ”Det där kan vi göra ännu värre.”
Försök föra ett samtal med en skåning norr om Småland. Det går inte. En man från Eslöv kan beställa en kaffe på ett konditori i Örebro och kassörskan ringer 112. Skåningen upprepar sig långsammare, vilket inte hjälper ett skit. Det låter bara som en traktor som kör fast i sirap, fast i slow motion. Till slut får han kaffet genom att peka. Och tycker att örebroarna är dumma i huvudet.
Och så den danska identiteten. Skåningen är svensk på deklarationen, dansk i själen och gränslös i munnen. Frågar man om Skåne tillhör Sverige får man ett långt föredrag om freden i Roskilde 1658, följt av ett djupt missnöjt grymtande. De har inte accepterat fredsavtalet. De betraktar det som ett tillfälligt administrativt missförstånd som ska rättas till så fort någon på Lantmäteriet får tid.
Landskapet är platt. Så förbannat platt att man kan se en cyklist i Trelleborg redan när han pumpar däcken i Ystad. En skåning som besöker Dalarna får svindel av en trottoarkant. Och de är STOLTA över plattheten! De står mitt i ett rapsfält och säger: ”Titta så vackert!” Ja, det är gult, Nils-Erik. Det är tre mil gult. Det är en gigantisk pannkaka med pollen på.
Och jordbruket. Raps, sockerbetor, potatis och rödbetor. Hela Skåne ser ut som en grönsaksavdelning som fått kommunalt självstyre. En skåning kan diskutera årets betskörd i fyrtio minuter utan att någon i sällskapet försöker byta ämne. I övriga Sverige räknas det som en kidnappning.
Maten är ett eget kapitel. Ägg. Ägg till frukost, ägg i kakor, ägg i spettekaka. Spettekakan är för övrigt Sveriges enda bakverk som ser ut som en havererad byggställning och smakar som om någon glömt att tillsätta fukt. Man måste såga sig in i den. En skåning tittar på en tvåkilos spettekaka och säger: ”Den där tar vi till kaffet.” I övriga Sverige hade man ringt Anticimex.
Och i november ska det ätas gås. I fyra timmar. Först kommer svartsoppa, som ser ut som något som läckt ur en gammal Volvo. Sedan kommer gåsen, potatisen, såsen och rödkålen. Och när alla är så mätta att hjärtat behöver starthjälp kommer efterrätten. Skåningarna har gjort en middag av en hel arbetsdag. Det enda som saknas är kollektivavtal.
Stockholm hatar de förstås. En skåning kan få punktering utanför Simrishamn och omedelbart skylla på Stockholm. Bensinen är dyr? Stockholm. Det regnar i Landskrona? Stockholm. Majonnäsen är slut? Jävla Stockholm. En skåning har aldrig hört talas om ett problem som inte kan lösas genom att flytta makten till Malmö och sätta en arg man från Staffanstorp på finansdepartementet.
Och Danmark! ”Det är mycket billigare i Danmark”, säger skåningen innan han betalar broavgift, parkering och en lunch för att spara fjorton kronor på en ost. Öresundsbron är världens dyraste genväg till känslan av att ha emigrerat. De åker till Köpenhamn på lördagen, dricker en öl och kommer hem och berättar om ”hur det fungerar nere på kontinenten”. Du var på Strøget, Bror. Du köpte strumpor.
Men man måste ändå beundra skåningarna. De har rapsfält, stränder, en bro till Europa, en egen matkultur och en dialekt som ingen annan begriper. De har lyckats skapa ett helt landskap där alla är övertygade om att de bor på Sveriges bästa plats, trots att hälften av dem helst hade velat tillhöra Danmark.
Skåne är helt enkelt Danmark med svensk sjukvård och ett R som inte gått igenom besiktningen.









