Satirisk bild till roasten av Badjävlar i Varberg
Bilden är påhittad, precis som allt annat här

BADJÄVLARNA I VARBERG

Den årliga invasionen av människor med semester och dåligt lokalsinne.

Roastad 21 november 2026

Varberg har närmare 70 000 invånare. Åtminstone elva månader om året. Sedan kommer juni och plötsligt är hela kuststräckan ockuperad av människor som har betalat två miljoner för att kunna bo på en parkeringsplats. De kallas badgäster. I Varberg kallar vi dem badjävlar. Det är ett kärleksfullt uttryck. Ungefär lika kärleksfullt som när man säger åt någon att flytta på sig för sjunde gången.

Husbilarna står i långa, vita rader längs kusten. Varje ekipage har en utfälld markis, fyra hopfällbara stolar och en matta konstgräs. Man har alltså kört fyrtio mil för att uppleva naturen och börjar med att täcka över den. Sedan sitter man där med en kopp kaffe och blickar ut över grannens husbil, som står en och en halv meter bort. Friheten på vägarna har äntligen hittat sin slutdestination: parkeringsruta 47.

Vid parkeringsautomaten utspelar sig varje sommar samma drama. En välklädd semesterfirare från storstan upptäcker att det kostar pengar att parkera nära havet. Plötsligt handlar det inte längre om trettio kronor utan om demokrati, rättvisa och samhällets moraliska förfall. Mannen har precis köpt en glass för sextiofem kronor utan att blinka, men parkeringsavgiften tänker han ta hela vägen till Europadomstolen.

I Apelviken står surfarna i sina våtdräkter och väntar. Och väntar. Och väntar lite till. Havet ligger blankt. En mås passerar och skapar dagens största våg. Ingen ger upp. De har köpt utrustning för tre månadslöner och tänker fan inte låta vädret bestämma om de ska surfa. I Apelviken är surfing framför allt en sport i förhoppning.

Klockan tre ska samtliga badgäster fika. Inte kvart i, inte halv fyra. Tre. Varenda servering fylls samtidigt av människor som plötsligt behöver kaffe och en kanelbulle. Personalen springer, kön växer och någon frågar om det finns glutenfritt. Den svenska fikakulturen är i grunden ett kollektivt stresstest med kardemumma.

Glasskön är ännu värre. Framför disken står en familj med fyra barn som haft hela promenaden på sig att välja smaker. Ändå kommer frågan som en fullständig överraskning. En vill ha päron, en ångrar sig, en gråter och pappan frågar vilka smaker som finns. Det står fyrtio personer bakom er, Ture. Köp vanilj och gå vidare med livet.

Vid Kallbadhuset frågar turisterna var bastun ligger. De står framför en byggnad som i över hundra år har haft ungefär en huvudsaklig uppgift. Nästa fråga gäller vattentemperaturen. Sexton grader. Det beskrivs som uppfriskande. Sexton grader är inte uppfriskande. Det är kroppens sätt att meddela att något har gått allvarligt fel. Ändå hoppar badgästen i, kommer upp skrikande och förklarar att det var jätteskönt. Semester är den enda perioden då folk betalar för att ljuga om hur bra de mår.

Varbergs fästning fotograferas från exakt samma punkt av exakt alla besökare. Samma vinkel, samma hav, samma lilla stenmur i förgrunden. Kommunen skulle kunna sätta ett kryss i marken och spara hela turistinformationen. Sedan läggs bilden upp med texten ”Vilken pärla!” som om fästningen just upptäckts av en expedition från Norrköping.

Och så kommer kommentaren. Den där kommentaren som varje varbergare hört tusen gånger.

”Här är det ju faktiskt riktigt fint!”

FAKTISKT?

Vilken jävla överraskning! Hav! Stränder! En historisk fästning! Vackra hus! Tänk att civilisationen nådde ända hit! Badgästen låter som en upptäcktsresande som just konstaterat att lokalbefolkningen behärskar både elektricitet och bestick.

Varbergarna klagar naturligtvis hela sommaren. På köerna, husbilarna, glasspapperen och människorna som går fem i bredd på Strandpromenaden. Vi suckar från midsommar till skolstart. Vi längtar efter september, när vi äntligen ska få tillbaka vår stad.

Sedan kommer november. Regnet ligger vågrätt över Kåsa. Strandpromenaden är tom. Serveringarna har stängt. Det finns ingen glasskö att irritera sig på och inte en enda människa frågar var fästningen ligger.

Då står varbergaren där i blåsten och tittar ut över ett folktomt Kattegatt.

Och tänker, motvilligt:

Det var ändå rätt trevligt när de där jävlarna var här.

Sprid eländet

Skicka den till någon som känner igen sig

Nämnda i texten ovan

Hur det gick till

Ingen människa skrev ett enda ord

Texten om Badjävlar i Varberg skrevs av en skickligt regisserad AI, bilden utformades av en annan, välstyrd AI, och allt syddes ihop av en tredje AI med Vajbkodning. Det roliga är inte att det går, utan hur kort tid det tar när man har koll på pinalerna. Det är precis det vi lär ut, fast riktat mot sådant som faktiskt tjänar pengar åt er.

Roasty McRoastFace är ett av många roliga men användbara projekt från Nischad Utbildning, som har lärt över 7 000 svenskar att använda AI på jobbet.