Det svenska 70-talet. Ett decennium då någon tittade på färgen brun och tänkte: "Den här ska vi ha överallt. På väggarna, möblerna, kläderna och helst maten." Tapeterna hade orangea medaljonger stora som dasslock och mönster som kunde framkalla epileptiska anfall på en älg. Vardagsrummet såg ut som om en burk senap hade exploderat i en bajamaja. Och folk tyckte det var HEMTREVLIGT!
I badrummet lade man heltäckningsmatta. HELTÄCKNINGSMATTA. I BADRUMMET! Ett rum vars huvudsakliga verksamhet är att spruta vatten överallt. Efter sex månader hade mattan utvecklat ett eget ekosystem. Efter ett år kunde den ansöka om kommunalt självstyre. Man behövde inte städa badrummet. Man behövde vaccinera sig innan man gick in.
Männen gick omkring i manchesterbyxor med utsvängda ben så breda att de kunde sopa en parkeringsplats med ett enda steg. Polisongerna började vid öronen och slutade någonstans nere vid bröstvårtorna. Varenda man såg ut som en blandning av en porrfilmsstatist och en kommunal vaktmästare. Och alla körde Volvo 240, en bil konstruerad efter samma ritning som en kylbox. Aerodynamik? Nej för helvete. Här skulle luften flytta på sig av respekt.
Hemma fanns två tv-kanaler. TVÅ! Och ville man byta kanal fick man resa på arslet, gå fram till apparaten och trycka på en knapp stor som en sockerbit. Sedan gick man tillbaka till soffan och upptäckte att det var lika förbannat tråkigt på den andra kanalen. Sverige hade uppfunnit valfriheten och omedelbart ångrat sig.
Ungarna satt obältade i baksätet på Volvon, gärna fyra stycken ovanpå en lös verktygslåda. Pappa rökte med rutorna stängda och mamma höll en termos mellan knäna. Vid en kraftig inbroms förvandlades hela familjen till ett mänskligt flipperspel. Säkerhetstänket bestod av att pappa skrek: "HÅLL I ER!"
Och rökningen! Det röktes på flygplan, sjukhus och i väntrum. Man kunde komma in på sjukhuset med lunginflammation och mötas av en läkare som stod och rökte medan han lyssnade på lungorna. "Du borde verkligen sluta röka", sa doktorn och askade i patientjournalen. På flyget satt man i rökrutan, som var separerad från de andra passagerarna genom den avancerade tekniken INGENTING ALLS.
Barnen fick fem kronor i veckopeng och förväntades känna tacksamhet som om de fått ärva ett sågverk. På lördagen köpte man en liten papperspåse godis, som skulle räcka hela kvällen. Ville man ha mer fick man vänta en vecka. Föräldrarna kallade det uppfostran. Barnen kallade det Nordkorea med ostmackor.
Den kommunala simhallen var ett kaklat helvete med klorlukt som kunde fräta bort ögonbrynen. Badvakten satt på en hög stol och såg ut som en pensionerad bödel. Efteråt fick man en fulkorv i ett sladdrigt bröd, serverad av en kvinna i vit rock som såg ut att ha förlorat livslusten under mellanmålet. Senap fanns. Ketchup fick man fråga efter som om det vore morfin.
Hemma ordnades Tupperwarepartyn. Åtta kvinnor satt runt ett soffbord och betalade hutlösa pengar för plastburkar med lock. Någon demonstrerade hur man förvarade en halv gurka. Alla applåderade. Det var som ett väckelsemöte, fast Gud hade ersatts av en lufttät matlåda.
Samtidigt flyttade några långhåriga människor ihop i kollektiv. Ingen ägde någonting, alla skulle dela på allt och disken stod kvar sedan påsk. Det hölls möten om vem som skulle tömma soporna. Efter fyra timmar hade man beslutat att tillsätta en arbetsgrupp. Sedan gick man på studiecirkel i solidaritet och kom hem och bråkade om vem som hade ätit upp osten.
Och det värsta är att folk som levde då fortfarande säger:
"Det var bättre förr!"
Ja, för fan. Om man var mögel, tobaksbolag eller tillverkade bruna plastburkar var det rena paradiset.









