80-talet var decenniet då svenskarna upptäckte att man kunde se ut som ett jävla kärnkraftshaveri och ändå känna sig skitsnygg. Håret skulle permanentas, tuperas och besprutas med så mycket hårspray att brandkåren borde ha stått i hallen. Kvinnorna såg ut som exploderade pudlar och männen som om någon hade startat en lövblås i nacken på dem. Det var inte frisyrer. Det var byggnadsverk utan bygglov.
Och kläderna! Neonrosa, turkost och illgrönt. Hela befolkningen såg ut som självlysande övergångsställen. Träningsoverallen blev vardagsplagg för människor som inte hade sprungit sedan skolgymnastiken. En medelålders gubbe kunde gå på Systembolaget i prasslig Adidasoverall och vita tubsockor. Han såg ut som en bulgarisk landslagstränare på rymmen.
Sedan kom VHS. Man hyrde en film för 29 kronor och fick en skriftlig dödsdom om man inte spolade tillbaka den. Halva filmkvällen gick åt till att vänta på att ett plastband skulle åka från ena spolen till den andra. Och videovåldsdebatten! Hela Sverige fick panik över att ungarna skulle bli massmördare av motorsågsfilmer. Samtidigt satt pappa i soffan och skrek att domaren borde skjutas.
Commodore 64 var framtiden. En beige låda som kopplades till tjockteven och laddade spel från kassettband. Man tryckte PLAY, väntade tjugo minuter, fick ett felmeddelande och började om. Det var inte dataspel. Det var en tålamodsprövning organiserad av försvarsmakten. När Nintendo kom kunde ungarna äntligen bli förbannade på spelet i stället för laddningen.
Walkman var frihet! Ända tills kassettbandet trasslade ihop sig till ett fågelbo av magnetremsa. Då satt man med en blyertspenna och vevade tillbaka musiken för hand. Ungdomarna hade hörlurar, men såg ut som om de försökte reparera en mindre utombordsmotor.
Hemma stod telefonen i hallen med en sladd som räckte genom tre rum. Tonårsdottern låg på mage bakom soffan och viskade med pojkvännen medan hela familjen hörde vartenda ord. Ville pappa ringa fick han dra i sladden tills dottern kom glidande över parketten som en nyfångad gädda.
Och yuppierna! Unga män i alldeles för stora kostymer som pratade aktier och bar mobiltelefoner stora som tegelstenar. De hade axelremsväska till batteriet och betedde sig som om de personligen ägde Stockholmsbörsen. Telefonen kostade en månadslön och samtalet lät som om man ringde från en potatiskällare.
Melodifestivalen var en nationell högtid. Hela familjen satt samlad framför teven och bedömde glittriga artister med en seriositet som annars reserverades för regeringskriser. Mamma röstade på balladen, pappa tyckte att allt var skit och ungarna ville ha chips. Dagen efter diskuterades resultatet på jobbet som om Sverige hade förlorat ett krig.
På pizzerian beställde man en Capricciosa och hällde på så mycket bearnaisesås att italienarna hade kunnat begära diplomatisk hjälp. Till efterrätt åkte familjen till Ullared och köpte 400 plastgalgar, duschmössor och en elektrisk konservöppnare. Man sparade 17 kronor och gjorde av med en hel lördag. Svensk privatekonomi när den var som mest avancerad.
Och på parkeringen stod raggarna med sina jänkare. Bilar stora som kommunala simhallar, med wunderbaum, krom och en bensinförbrukning som hade kunnat värma upp Borås. De körde samma varv genom centrum hela kvällen, med armbågen genom fönstret och en sådan självsäkerhet att man kunde tro att de var på väg någonstans.
Det var 80-talet. Vi såg ut som trafikolyckor, lyssnade på musik med blyertspenna och väntade tjugo minuter på att en dator skulle säga nej.
Och det mest skrämmande är att varenda jävel som var med fortfarande påstår att det var bättre förr.









