Det finns en melodi som är permanent inbränd i hjärnan på tre generationer svenskar. Ingen har någonsin satt sig ner och bestämt sig för att lära sig Bolibompas signatur. Ändå kan varenda förälder nynna den felfritt medan de tömmer diskmaskinen. Det är som ett nationellt hjärnchip som SVT installerade i oss när vi var fyra år. Utan samtycke. Och utan möjlighet till avinstallation.
Och så har vi Draken.
Den gröna jävla draken.
Han har funnits så länge att han borde ha guldklocka, tjänstepension och ett fritidshus på Österlen. Han har underhållit svenska barn genom finanskriser, regeringsskiften, pandemier och fyra generationer av tv-apparater. Han är den enda svenska kulturpersonlighet som kan dyka upp i samma gröna kostym i trettio år utan att någon ifrågasätter hans garderob.
Och vad gör han? Vinkar. Dansar. Ser glad ut.
Tänk att ha en hel karriär byggd på att vara grön och trevlig. Han borde bli kommunikationsdirektör.
Men Bolibompas verkliga samhällsinsats har aldrig handlat om pedagogik. Den har handlat om klockan 18.00.
Det är den tid på dygnet när svenska föräldrar befinner sig på gränsen till ett fullständigt nervsammanbrott. Potatisen kokar över, någon har tappat ett glas mjölk, det yngsta barnet har bestämt sig för att byxor är förtryck och den äldre vill diskutera döden.
Då kommer Bolibompa.
Och plötsligt sitter barnet stilla.
Det är ett medicinskt mirakel. Föräldrar som inte fått fem minuters arbetsro sedan 2019 kan plötsligt laga köttfärssås i relativ fred. Bolibompa är inte ett barnprogram. Det är en nationell avlastningstjänst för människor med småbarn och akut vätskebrist.
Och programledarna!
Det finns inga människor på jorden som är så entusiastiska över så lite.
"VET NI VAD VI SKA GÖRA NU? VI SKA TITTA PÅ EN STEN!"
Och så ler de som om stenen just vunnit Nobelpriset.
En vanlig vuxen kan säga "Här är en gurka" och ingen reagerar. En Bolibompaprogramledare kan hålla upp samma gurka och få det att låta som att mänskligheten just upptäckt en ny planet.
Sedan kommer kvällsritualen. Godnattsagan.
Tanken är att barnet ska varva ner. Bli lugnt. Somna.
I praktiken har sagan introducerat en talande igelkott med separationsångest, ett moraliskt dilemma om vänskap och en flygande stövel.
"Mamma, varför var igelkotten ledsen?"
"För att han saknade sin kompis."
"Men varför?"
"För att kompisen hade gått."
"Men kan man sakna någon när man är död?"
Klockan är 19.43. Du ville bara att ungen skulle borsta tänderna. Nu sitter ni i en existentiell diskussion som hade krävt tre terminer filosofi i Uppsala.
Och det mest imponerande är programmets förmåga att sluta precis när barnet är som mest uppvarvat.
"Tack för idag! Hej då!"
Ungen studsar i soffan som en kokainpåverkad ekorre.
Föräldern står i dörröppningen med pyjamasen och ser ut som en förhandlare under ett gisslandrama.
Och vi vuxna minns fortfarande våra egna Bolibompaprogramledare med en värme som vi knappt känner inför våra släktingar.
"Åh, kommer du ihåg henne som var programledare när vi var små?"
Ja, naturligtvis. Vi kan inte namnet på vår första chef, men personen som presenterade tecknad film 1994 har en egen liten bostadsrätt i vårt känsloliv.
Sedan kom den moderna tiden. SVT avvecklade det traditionella Bolibompablocket i tv-tablån och flyttade fokus till Play.
Det var säkert rationellt.
Men själva poängen med Bolibompa var ju att klockan 18 bestämde någon annan att det var barnprogram. Nu måste föräldrarna själva välja när det ska börja och när det ska sluta.
Vilket innebär ännu ett beslut för människor som redan fattat 400 beslut sedan frukost.
Men vet ni vad?
Bakom allt detta finns faktiskt något väldigt fint.
I en värld där barn bombarderas med reklam, algoritmer och skrikande videor där någon öppnar en plastlåda i elva minuter, har SVT skapat en plats där barn får vara barn.
Där någon tar deras frågor på allvar. Där en grön drake kan vara viktigare än hela vuxenvärldens bekymmer.
Bolibompa har lugnat barn, räddat middagar och gett svenska familjer tusentals små stunder av gemenskap.
Och om någon på SVT någonsin föreslår att pensionera Draken på riktigt ska den personen omedelbart kallas till utvecklingssamtal.
För Draken är inte bara en barnprogramsfigur. Han är Sveriges enda offentligt finansierade familjemedlem.
Och förmodligen den enda som aldrig klagar på maten.









