Australien är ett märkligt land. Det har tiotusentals djurarter, och en orimligt stor del av dem verkar ha utvecklats med det gemensamma målet att göra människans vistelse så kort som möjligt. Australierna kallar detta för ett rikt djurliv. I andra länder hade man kallat det ett säkerhetsproblem och utrymt kontinenten.
Ta trattnätsspindeln. En av världens giftigaste spindlar, och den kan bosätta sig i din sko i garaget. I Sverige kontrollerar man skorna efter grus. I Australien kontrollerar man dem efter något som kräver motgift och ambulans. Och australiern som hittar en i sin stövel säger bara: ”Bit of a surprise, mate.” Sedan tar han den andra skon.
Australien har dessutom lyckats placera sina farligaste djur på platser där människor normalt känner sig trygga. I trädgården. Under verandan. Bakom tvättmaskinen. Det är ett land där man kan gå ut för att hämta posten och behöva göra en riskbedömning som normalt krävs inför en rymdpromenad.
Havet är inte bättre. Där finns irukandjimaneten, en liten genomskinlig varelse på någon centimeter med ett gift som kan orsaka fruktansvärda besvär. Den är knappt synlig. En hel strand kan behöva stängas på grund av något som inte ens hade synts på ett passfoto. Australien har alltså utvecklat badförbud på mikroskopisk nivå.
På vissa stränder rekommenderas heltäckande skyddsdräkt mot maneter. Föreställ dig att betala 25 000 kronor för en semesterresa och sedan behöva klä dig för kemikaliesanering innan du går ut i vattnet. På turistbyråns bilder har ingen dräkten på sig. Märkligt nog.
Kängurun marknadsförs som Australiens gulliga nationalsymbol. Tills man möter en vuxen hanne med överkropp som resultatet av tolv månaders konsekvent styrketräning. Den står där och spänner bröstmusklerna med en blick som antyder att du är skyldig den pengar. Och den kan sparka. Givetvis kan den sparka. Det vore ju tjänstefel annars.
Koalan är Australiens andra stora turistmagnet. Den sover uppemot tjugo timmar om dygnet, äter eukalyptus och är ändå påfallande irriterad när den vaknar. Fyra timmar vaken tid och humöret är redan förstört. Den har alltså lyckats organisera sin tillvaro helt utan arbete, ansvar eller väckarklocka och är fortfarande förbannad.
Sedan har vi krokodilerna. Längs stränderna i norra Australien sitter gula varningsskyltar som lugnt informerar om att vattnet innehåller gigantiska reptiler. Samma myndighetston som svenska skyltar med texten ”Lekande barn”. Ingen dramatik. Bara ett vänligt meddelande om att badplatsen för tillfället är upptagen av förhistorien.
Australiernas förhållande till detta är nästan provocerande avslappnat. Allt beskrivs med ”mate” och ett skratt. ”Watch out for snakes, mate.” ”Crocodiles around here, mate.” Det är fascinerande hur mycket livsfara man kan neutralisera genom att lägga till ett kamratligt tilltal. En australisk varning låter som en inbjudan till grillfest.
I australiska villaområden kan man behöva ringa en professionell ormfångare. Det är en faktisk yrkesgrupp. Någon hittar en orm bakom kylskåpet, plockar fram telefonen och bokar en tid. I Sverige ringer vi sotaren när skorstenen behöver underhåll. I Australien ringer man en specialist när köket har fått en extra hyresgäst med huggtänder.
Det märkligaste är ändå turismen. Miljontals människor lockas av stränder, natur och djurliv. Man bokar flyg i tjugo timmar för att besöka ett land där säkerhetsinformationen till en promenad kan vara längre än reseförsäkringen. Och alla som varit där kommer hem solbrända och lyriska.
”Du måste åka till Australien!”
Absolut. Ett land där skorna bör inspekteras, havet kan vara avstängt och den gulliga maskoten vill slåss.
Fem stjärnor. Rekommenderas varmt. Ta med egen riskanalytiker.









