Det finns få produkter som så fullständigt misslyckas med sitt enda uppdrag som powerbanken. Den är uppfunnen för att ge dig ström när batteriet tar slut. Ändå är den alltid urladdad när du behöver den. Det är som att köpa en brandsläckare som måste fyllas på medan huset brinner.
Och det märkliga är att man aldrig nöjer sig med en. Man har tre. En svart, en silverfärgad och en lite mindre som man fick på någon mässa 2019. Samtliga är urladdade. Tre separata investeringar i falsk trygghet. Man skulle kunna lägga dem i en rad och kalla det ett svenskt beredskapslager.
Det verkligt geniala är förstås att man måste ladda sin laddare. Stanna vid den tanken. Mänskligheten har uppfunnit en produkt vars enda syfte är att ladda andra produkter, men som själv måste laddas av en tredje produkt. Vi har alltså inte löst problemet. Vi har lagt till ett administrativt mellanled. Powerbanken är elektronikvärldens mellanchef.
Och sladdarna. Herregud, sladdarna. Du har äntligen hittat en powerbank med två lysande prickar. Mobilen har 3 procent kvar. Nu ska det räddas liv. Men sladden passar inte. Du behöver USB-C, har USB-A, hittar en gammal micro-USB och något som möjligen hör till en digitalkamera från 2007. Rätt sladd ligger hemma. I lådan med andra sladdar. Det finns fler laddkablar än människor på jorden, och ingen av dem passar när det gäller.
Sedan har vi konferensväskan. Den där svarta datorväskan med sju fack, varav fyra innehåller elektronik som inte använts sedan pandemin. Längst ner ligger tre powerbanks och dör långsamt tillsammans. Ingen har laddat dem på två år. De ligger där som ett litet elektroniskt äldreboende. I samma fack finns ett konferensprogram från 2022 och en reklampenna från ett företag som gått i konkurs.
Powerbanken marknadsförs dessutom som portabel. Portabel! Den väger 480 gram och är stor som en halv tegelsten. Du stoppar den i jackfickan och går omkring som om du smugglade byggmaterial. Mobilen väger 200 gram, men reservbatteriet kräver nästan ett eget handbagage. Det är som att ta med sig en reservmotor till bilen i ryggsäcken.
Och så de där gratisvarianterna från mässor. Vita plastbitar med logotypen från något IT-konsultbolag som heter Nexora Solutions eller Digital Synergy Group. De delas ut tillsammans med en tygpåse och en proteinbar. Första månaden fungerar de. Andra månaden börjar de bli varma. Fjärde månaden kan de ladda mobilen från 8 till 9 procent innan de ger upp. Företagets logotyp håller längre än produkten.
Lamporna förtjänar ett eget kapitel. Fyra små prickar. Två lyser. Vad betyder det? 50 procent? 25? Klarar den att ladda en iPhone? Ingen vet. Du trycker på knappen igen. Två prickar. Du håller inne knappen. Ingenting händer. En prick blinkar plötsligt. Är det ett nödanrop? Den har samma informationsvärde som en väderprognos från en spåkvinna.
Och när man väl lyckas koppla in mobilen händer något underbart. Telefonen visar laddningssymbolen. Seger! Efter fem minuter har batteriet gått från 4 till 5 procent. Powerbanken har samtidigt gått från två prickar till ingen. Den har offrat hela sin existens för en procentenhet. Ett elektroniskt självmordsuppdrag utan märkbar samhällsnytta.
Men det absolut vackraste är att powerbanken alltid ligger i den andra väskan. Är du på tåget ligger den i datorväskan hemma. Är du på konferens ligger den i weekendväskan. Är du på semester ligger den i hallen, där du lade den för att absolut inte glömma den. Powerbanken är den enda produkten som alltid befinner sig exakt där du inte är.
Och ändå köper vi en fjärde. Den här gången en riktigt bra. 20 000 mAh. Snabbladdning. Digital display. Premiumkänsla. Kostar 899 kronor.
Den lägger vi i konferensväskan.
Bredvid de andra tre.
Om ett halvår är även den urladdad.
Powerbanken är inte en reservströmkälla. Den är en samling dåliga samveten med USB-uttag.
Anker +1 Övriga beskrivningar är satiriska överdrifter.









