Det finns en särskild sorts människa som har bestämt sig för att hela omgivningen ska delta i deras telefonsamtal. Inte för att de har något viktigt att säga. Tvärtom. Ju mindre intressant samtalet är, desto högre volym. Det är som om mänskligheten uppfann hörlurarna och den här personen svarade: ”Nej tack, jag föredrar att vara ett jävla konferenscenter.”
Vi börjar med mannen på pendeltåget. Han håller telefonen vågrätt framför munnen, som en walkietalkie från Vietnamkriget. Han pratar rakt in i nederkanten och lyfter sedan mobilen mot örat för att höra svaret. Fram och tillbaka. Som om han dirigerar flygtrafiken på Arlanda. Du har en telefon för 14 000 kronor, Vidar. Det är inte en komradio från Biltema.
Och hela vagnen får vara med. ”JA, MEN DÅ SA JAG TILL HONOM ATT DET VAR FEL FAKTURA.” Ur högtalaren hörs en förvrängd röst: ”MEN HAR DU PRATAT MED LARS?” Nu sitter fyrtio människor och väntar på besked om Lars. Vem fan är Lars? Varför har han inte fått fakturan? Och varför är vi plötsligt vittnen i en ekonomisk tvist mellan två ventilationsfirmor i Södertälje?
Det värsta är att samtalen alltid är så förbannat ointressanta. Aldrig har någon hört ett högtalarsamtal där två forskare diskuterar botemedlet mot cancer. Nej, det handlar om vinterdäck. ”NÄ, JAG TOG INTE DUBBAT I ÅR.” Tack, Kurt. Nu vet vi det. Sveriges samlade underrättelsetjänst har just fått tillgång till din däckstrategi.
Sedan har vi människorna som tittar på videoklipp utan hörlurar på bussen. Tjugo sekunder av någon som skrattar hysteriskt. Sedan en reklam. Sedan samma skratt igen. Sedan en hund som skäller. Sedan någon som skriker på engelska. Allt genom en mobilhögtalare som låter som en transistorapparat på botten av en plåtburk. Det är TikTok i ljudformat för människor som inte bett om att bli torterade.
Och volymen! Den är aldrig på trettio procent. Aldrig. Det finns tydligen bara två lägen: ljudlös och JÄVLA ROSKILDEFESTIVALEN.
I matbutiken står samtidigt en kvinna vid mejeridisken och ropar: ”HEJ SIRI, RING MAMMA!” Siri svarar inte. ”HEJ SIRI! RING MAMMA!” Nu har fyra pensionärer vänt sig om. En tror att hon blir tilltalad. En annan börjar leta efter sin telefon. Till slut svarar Siri: ”Jag hittade inga restauranger i närheten.” Artificiell intelligens har aldrig demonstrerat större självbevarelsedrift.
Värst är röstmeddelandena. Folk spelar upp dem högt i kön på Apoteket. ”Hej gumman, jag ville bara säga att jag pratade med Yngve om den där grejen, och han sa att...” Här hade människan kunnat läsa ett sms på fem sekunder. Men nej. Nu ska vi gemensamt genomlida ett tre minuter långt ljudbrev från en kvinna som verkar spela in det inifrån en diskmaskin.
Och vad gör svenskarna?
Ingenting.
Vi tittar upp. Vi tittar på varandra. Vi höjer ögonbrynen. Någon suckar så försiktigt att bara hans egen näshåla registrerar det. En äldre herre viker ihop sin tidning lite hårdare än nödvändigt. Det är den svenska motsvarigheten till ett väpnat uppror.
Vi är ett folk som kan demonstrera mot kärnkraft, Nato och regeringen, men inte säga åt en snubbe på buss 58 att sänka volymen.
I stället utväxlar vi Blicken. Den kollektiva Blicken. En tyst överenskommelse mellan främlingar om att den här människan är ett fullständigt rövhål. Blicken säger allt. Blicken innehåller vrede, förtvivlan och ett helt medborgarförslag.
Men ingen öppnar käften.
Och när mannen äntligen lägger på efter tjugotre minuter och säger ”Ja, vi hörs”, känner hela vagnen en lättnad som normalt är reserverad för fredsavtal.
Det märkligaste är att lösningen redan finns. Den heter hörlurar. De har funnits hur länge som helst. De säljs i varenda elektronikbutik. De följer ibland till och med med telefonen.
Men vissa människor vill inte ha hörlurar. De vill ha publik.
Och den dag någon faktiskt säger ”Ursäkta, kan du ta det där utan högtalare?” kommer Sverige att uppleva sin första riktiga samhällsrevolution sedan högertrafikomläggningen.
Fast det kommer förstås aldrig att hända.
Vi är svenskar.
Vi knyter näven i fickan, kliver av två hållplatser för tidigt och skriver ett förbannat argt inlägg på Facebook när vi kommer hem.









