Babblarna började som ett språkpedagogiskt material. En genomtänkt idé för att hjälpa små barn att utveckla sitt tal genom lek, ljud och färger. Ett genuint fint initiativ som föddes ur ett verkligt behov. Sedan hände något. Någon upptäckte att samma pedagogiska idé också kunde säljas som badhandduk, tandborste, blöja och inredningsdetalj. Språkutveckling blev affärsutveckling. Och plötsligt hade Sverige fått sex små figurer med en marknadsavdelning som aldrig behöver sova.
Själva konceptet är närmast förolämpande enkelt. Babba heter Babba och säger Babba. Bobbo heter Bobbo och säger Bobbo. Det är ungefär den språkliga ambitionsnivån. En vuxen människa skulle bli avskedad från sitt arbete om hela hennes bidrag till ett möte var att upprepa sitt eget namn. Här har det blivit en nationell framgångssaga. Sex figurer som presenterar sig själva om och om igen, och en hel generation småbarnsföräldrar har accepterat det som kultur.
Föräldrarna kan namnen. Inte bara namnen, utan ordningen, färgerna, sångerna och varenda förbannad stavelse. En människa som inte minns vad hon åt till lunch i tisdags kan klockan 03.40 korrekt identifiera samtliga Babblare utan att öppna ögonen. Det är kunskap ingen har bett om att få. Den har installerats direkt i hjärnan genom upprepning, sömnbrist och en surfplatta på köksbordet.
Och produkterna. Jösses, produkterna. Babblarna finns på blöjor, tandborstar, kuddar, tapeter och praktiskt taget varje yta som går att trycka något på. Snart behöver man väl legitimera sig med en Babblarna-bricka för att få tillträde till sitt eget vardagsrum. Du köper en liten bok för att uppmuntra barnets tal. Tre månader senare har du ett sovrum där varje textilföremål representerar samma sex individer. Det är inte längre ett barnrum. Det är ett showroom med spjälsäng.
Barnen älskar dem. Inte lite sådär lagom som vuxna uppskattar ett trevligt tv-program. Nej, barnet kan gå från fullständig förtvivlan till eufori på två sekunder när en viss röd figur dyker upp. Samma barn som vägrar äta en banan med minsta bruna fläck kan acceptera hundra identiska repetitioner av en sång. En förälder säger att middagen är klar och möts av tystnad. Bobbo säger Bobbo och får stående ovationer från en tvååring utan byxor.
Den grafiska formgivningen är också ett konststycke. Figurerna är så enkla att varje fyraåring känner att den har en framtid som illustratör. Några färger, grundformer och ansiktsdrag. Klart. Ett barn kan återskapa dem med tre kritor och en halv minut. Ändå kan den färdiga produkten kosta betydligt mer än kritorna, ritblocket och barnets framtida konstnärsutbildning tillsammans. Det är briljant ekonomi. Man har gjort enkelheten till premiumprodukt.
Det finns vuxna utan barn som aldrig aktivt tittat på Babblarna men som ändå vet att Bobbo är röd. Informationen har nått dem genom väggar, bussar, förskolefönster och bekanta som slutat prata om något annat. Försök fråga samma vuxna vilken minister som ansvarar för utbildningsfrågor. Osäkerhet. Fråga vilken färg Bobbo har. Omedelbart svar. Sverige har fått en alternativ läroplan och ingen behövde skriva under den.
Och förstås kommer musiken. De där melodierna som låter harmlösa de första tre gångerna. Efter den femtionde spelningen börjar man fundera på om det finns en juridisk möjlighet att begära skilsmässa från en spellista. Efter den hundrade nynnas refrängen under arbetsmöten. Till slut har föräldern slutat känna igen sina gamla favoritlåtar. Hjärnan är full. Allt utrymme har upplåtits åt Babba, Bibbi och resten av den färgglada hyresgästföreningen.
Men mitt i allt detta finns något som faktiskt förtjänar respekt. Barnen lär sig ljud, ord, samspel och igenkänning. De skrattar, härmar och vågar prova sitt språk. Där finns det ursprungliga syftet kvar, och det är betydelsefullt. Problemet är aldrig tvååringen som lyckligt ropar Diddi för artonde gången. Problemet är att någon i produktutvecklingen hör samma rop och börjar planera nästa års kollektion av duschdraperier.
Babblarna gör precis vad de ska för de allra minsta. De vuxna runt omkring försöker bara överleva distributionen.
Och någonstans sitter en utmattad förälder på vardagsrumsgolvet, omgiven av färgglad plast, och inser att det enda barnet ännu inte har lärt sig säga är "Nej tack, vi behöver inte köpa fler".
Hatten Förlag +3
Bildprompt, 16:9: Fotorealistiskt svenskt vardagsrum med golvet helt täckt av färgglada, generiska leksaker, en överfull leksakslåda och en utmattad förälder på en liten pall. Vardagsljus, varm heminredning och komisk kontrast mellan barnens överflöd och förälderns trötthet. Inga varumärken, figurer eller karaktärsliknande leksaker.









