Det finns en man i svensk barnlitteratur som har lyckats med det som ingen annan svensk pappa någonsin har klarat: att uppfostra ett barn, röka pipa, läsa tidningen och bygga en hylla samtidigt, utan att egentligen göra något av det.
Han heter Bertil Åberg. Men ingen säger Bertil. Han är Alfons pappa. Ett helt yrke i sig.
Alfons pappa sitter i en fåtölj. Det är hans naturliga habitat. Där har han suttit sedan 1972, med en tidning framför ansiktet och en pipa som verkar ha obegränsad livslängd. Man får intrycket att om huset började brinna skulle han bläddra till nästa sida och säga: ”Ja, ja. Strax.”
”Strax” är för övrigt det mest missbrukade ordet i hela Alfonsuniversumet.
Alfons frågar om pappa kan komma. ”Strax.” Alfons vill ha hjälp. ”Strax.” Alfons har hunnit bygga en koja, uppfinna en låtsaskompis, genomgå en personlig kris och lösa ett moraliskt dilemma. Pappa sitter fortfarande och läser om kommunfullmäktige.
Hos vanliga människor är strax en tidsangivelse. Hos Bertil Åberg är det en livsfilosofi.
Och så har vi snickeriet.
Alfons pappa kan ägna en hel bok åt att bygga en hylla. Han tar fram hammaren, tittar på en planka, mäter lite med ögonmått och går sedan tillbaka till fåtöljen. Det är ett renoveringsprojekt med samma framdrift som en kommunal detaljplan.
Om Alfons pappa hade varit med i Äntligen hemma hade programmet fått byta namn till Eventuellt nästa torsdag.
Det märkliga är också att mannen aldrig verkar gå till jobbet. Han finns alltid hemma. Tisdag förmiddag? Fåtöljen. Onsdag efter lunch? Tidningen. Fredag klockan tio? En halvfärdig hylla och en pipa.
Vad arbetar han med? Ingen vet. Han kan vara läkare, generaldirektör eller Sveriges första distansarbetare. Det enda vi vet är att hans arbetsgivare måste ha ett fantastiskt generöst flextidsavtal.
Och ändå är han världens snällaste människa.
Han skriker nästan aldrig. Han stressar inte. Han hotar inte med indragen veckopeng. Hans främsta uppfostringsmetod är att låta Alfons hållas tills situationen löser sig själv.
Det är Montessori-pedagogik, fast med pipa och Dagens Nyheter.
Alfons klarar ju faktiskt det mesta själv. Han hanterar konflikter, rädsla, ensamhet, kompisproblem och existentiella funderingar. Han är fem år och har redan bättre problemlösningsförmåga än en genomsnittlig ledningsgrupp.
Pappa bidrar framför allt med att befinna sig i samma fastighet.
Och mamman? Hon finns inte med. Ingen förklarar varför. Inga vårdnadsdiskussioner, inga dramatiska återblickar, inga familjehemligheter. Det är bara Alfons och pappa.
Hade böckerna skrivits som en modern tv-serie hade första säsongen handlat om mammans försvinnande, andra om pappans outredda försörjning och tredje om vad fan som egentligen hände med den där hyllan.
Men hos Gunilla Bergström behöver ingenting förklaras. Familjen ser ut så här. Punkt.
Och det är faktiskt ganska fint.
Det mest fantastiska är att hela Sverige känner den här mannen. En tecknad gubbe i brunmurriga kläder, ibland rutig skjorta, med några hårstrån på huvudet, en tidning och en lätt oroad blick.
Han har aldrig hållit ett inspirerande föredrag om föräldraskap. Aldrig startat en pappapodd. Aldrig lagt upp en enda bild på en lyckad söndagsutflykt.
Han bara finns där.
För det är väl hemligheten med Alfons pappa. Han är inte världens mest engagerade aktivitetsförälder. Han är inte särskilt effektiv. Och någon jävla hylla blir förmodligen aldrig färdig.
Men Alfons vet alltid var han finns.
I fåtöljen.
Med tidningen.
Och om man verkligen, verkligen behöver honom kommer han.
Strax.
Åtminstone innan boken är slut.









