Besserwissern har aldrig börjat en mening med ”jag tror”. Han börjar med ”Faktiskt”. Det är hans startsignal, hans nationalsång och hans sätt att meddela omgivningen att trivseln nu är avslutad. Redan vid första stavelsen vet alla runt bordet hur det kommer att sluta. Någon ska bli rättad. Ingen ska bli glad. Och han själv ska känna den där lilla värmen i bröstet som andra människor får av en kram.
Du berättar om en fantastisk semester 1998. Bilen gick sönder, ni sov på en bensinstation och någon tappade bort passen. Mitt i berättelsen kommer det: ”Faktiskt var det 1999, för den bilmodellen lanserades inte förrän då.” Tack. Nu kan vi äntligen släppa den känslomässiga upplevelsen och fokusera på det verkligt viktiga: fordonsindustrins produktionskalender.
Han har en särskild relation till nyheter. Han läser rubriken, möjligen ingressen om den är kort, och känner sig därefter fullt kvalificerad att hålla ett föredrag. Artikeln innehåller kanske reservationer, motargument och tre forskare som är oense. Så långt kom han aldrig. Det hade bara stört hans slutsats.
Hans främsta kunskapskälla är en dokumentär han såg för sex år sedan. Den är hans motsvarighet till en doktorsexamen. Han minns inte titeln, regissören eller vilka forskare som medverkade, men han minns att den var väldigt bra. Därmed är frågan avgjord. Vetenskapen får återkomma när den har sett samma program.
Besserwissern kan skillnaden mellan två saker som ingen bett honom jämföra. Du beställer en cappuccino och får en genomgång av mjölkskummets struktur. Du säger att en film var spännande och får veta varför den tekniskt sett är en thriller och inte en actionfilm. Han kan förvandla ett glas vatten till ett seminarium om vätskebalans. Det enda han aldrig lyckas förklara är varför någon skulle vilja lyssna.
Det verkliga problemet uppstår när någon annan redan vet svaret. Då försvinner glädjen ur hans ansikte. Han hade förberett ett helt litet föredrag, kanske med en historisk utvikning, och nu har någon förstört allting genom att vara informerad. Han nickar stelt och säger: ”Ja, fast det är lite mer komplicerat än så.” Det är hans nödutgång när verkligheten inte längre behöver honom.
På fester har han en närmast övernaturlig förmåga att hitta den enda personen som faktiskt arbetar professionellt med ämnet. En hjärtkirurg får en föreläsning om blodtryck. En meteorolog får veta varför väderprognoser ofta misslyckas. En astronom får höra att universum är större än man tror. Experten försöker artigt förklara något. Besserwissern avbryter för att förtydliga.
Han ställer heller aldrig en fråga av nyfikenhet. Han ställer frågor där han redan tror sig kunna svaret. ”Vet du när den första elektriska bilen tillverkades?” Det är inte ett samtalsämne. Det är ett bakhåll med årtal. Svarar du rätt blir han besviken. Svarar du fel har hans kväll äntligen fått mening.
Internet blev hans stora befrielse. Förr behövde han gå till biblioteket och anstränga sig för att ha fel med självförtroende. Nu räcker tre sökresultat och en video med dramatisk bakgrundsmusik. Han har obegränsad tillgång till halva fakta och fullständig immunitet mot sammanhang. Hans kunskap är bred som en motorväg och ungefär lika djup som vägmarkeringen.
Det finns en mening han älskar mer än alla andra: ”Det är en vanlig missuppfattning.” Den fungerar oavsett om någon har uttryckt en missuppfattning eller inte. Han kan säga den när du ber om saltet. Plötsligt får du veta att havssalt och vanligt bordssalt kemiskt sett är ungefär samma sak. Middagen kallnar, men sanningen har åtminstone fått serveras.
Hans ursäkt är alltid att han bara vill hjälpa till. Märkligt nog sammanfaller hjälpen konsekvent med situationer där han själv får framstå som överlägsen. Han har aldrig spontant rättat någon som varit ensam i ett rum. Det krävs publik. Kunskap utan vittnen är för honom ett fruktansvärt resursslöseri.
Och när kvällen är över sitter han kvar och undrar varför samtalen dog ut. Han har ju bidragit med så mycket. Fakta, årtal, definitioner och kompletterande information. Allt var korrekt, åtminstone enligt honom. Ingen har tackat. Ingen har bett om mer.
För innerst inne vill besserwissern bli beundrad. Han vill att någon ska luta sig fram och säga: ”Vilken otrolig kunskap du har.”
Men eftersom det aldrig händer nöjer han sig med att bli besvarad.
Han har vunnit varenda diskussion i sitt liv. Det är därför ingen längre vill diskutera med honom.









