30 kilometer i timmen. Det är maxhastigheten. En normal människa hade kunnat acceptera det och köpa en cykel. Men inte EPA-folket. Nej, de vill ha en två ton tung Volvo med dubbla baslådor, LED-ramp och en doftgran som luktar energidryck och obesvarad kärlek.
Och ljudet! Herregud, ljudet! EPA-traktorn är det enda fordonet där ljudanläggningen har fler hästkrafter än motorn får använda. Du hör den tre kilometer innan du ser den. Basen får kommunens äldreboende att vibrera och traktorns baklucka att låta som en torktumlare full med skiftnycklar.
Bakom ratten sitter Kevin, 15 år, med kepsen bak och fram och en självsäkerhet som om han precis köpt Scania. Han har aldrig betalat en elräkning men anser sig redan vara en erfaren trafikant.
Och föräldrarna! Dessa fantastiska människor som lägger 150 000 kronor på att deras barn ska kunna åka till ICA i samma hastighet som en pensionär på permobil i motvind.
"Det handlar om frihet", säger pappan stolt.
Frihet? Din son har precis skapat en bilkö som sträcker sig till nästa kommun. Han är inte frihetskämpe. Han är ett ambulerande vägarbete utan slutdatum.
På landsbygden är EPA-traktorn dessutom en hel livsstil. Det är inte tillräckligt att äga en. Man måste parkera den utanför den lokala macken tillsammans med tolv identiska fordon och diskutera vem som har störst baslåda. Det är som ett näringslivsseminarium, fast deltagarna fortfarande behöver målsmans underskrift.
Och så har vi den obligatoriska triangeln baktill. Skylten som betyder: "Jag har ingen brådska, och nu ska inte du ha det heller."
Det mest fascinerande är att Sverige på fullt allvar lyckats skapa en fordonskategori där en femtonåring kan köra omkring i en ombyggd SUV, medan vuxna bilister sitter bakom och funderar på om det är möjligt att bli gammal av irritation.
EPA-traktorn är kort sagt svensk landsbygdskultur i sin renaste form: maximal volym, minimal hastighet och en fullständigt orimlig självkänsla.
Och någonstans bakom den rullar 47 förbannade bilister som bara skulle köpa mjölk.









