Det är 1982 och Steven Spielberg bestämmer sig för att berätta om en utomjordisk civilisation som behärskar interstellär rymdfart. De kan färdas mellan solsystem, trotsa fysikens begränsningar och navigera genom universums oändlighet. Men när de ska lämna en skogsdunge i Kalifornien glömmer de en kollega. De har knäckt ljusårens gåta men inte lyckats införa närvarokontroll. Mänsklighetens första kontakt med intelligent liv från andra planeter börjar alltså med ett administrativt haveri.
Den övergivna utomjordingen har dessutom spektakulära förmågor. Han kan läka sår genom att peka på dem med sitt självlysande finger. Han kan kommunicera telepatiskt och skapa känslomässiga förbindelser mellan arter. Däremot kan han inte hitta tillbaka till parkeringsplatsen. Universums främsta medicinska teknologi sitter i ett finger på en individ som behöver hjälp av en nioåring för att ringa hem.
Nioåringen heter Elliott och gör vad varje förnuftigt barn skulle göra när det dyker upp en okänd livsform bakom huset. Han lockar in den med godis och gömmer den i sitt sovrum. Ingen vuxen märker någonting på flera dagar. En varelse med huvud stort som en badboll bor bland leksakerna, samtidigt som familjens mamma uppenbarligen har en uppfattning om barnens privatliv som gränsar till fullständig kapitulation.
Och godiset! Reese's Pieces fick enligt samtida uppgifter en försäljningsökning på omkring 65 procent tack vare filmen. Ett barn lockar en utomjording med färgglada sockerbitar och skapar därmed ett av reklamvärldens mest berömda exempel på produktplacering. Spielberg gjorde en film om vänskap över galaxgränserna. Hershey fick universums billigaste ambassadör. Varje marknadsföringslärare har sedan 1982 kunnat finansiera en hel föreläsning med den scenen.
Den vuxna världen är för övrigt en fullständig katastrof. Statliga myndigheter mobiliserar personal, utrustning, fordon och teknisk expertis för att hitta den främmande varelsen. Barnen har cyklar. Gissa vilka som lyckas. Myndigheternas främsta arbetsmetod tycks vara att springa genom mörkret och rikta ficklampor åt fel håll. USA:s nationella säkerhet besegras av tre barn med trampkraft och ett ungefärligt lokalsinne.
Spielberg hjälper dessutom barnen genom att filma stora delar av den vuxna världen från midjan och nedåt. Föräldrar och myndighetspersoner reduceras till vandrande byxor med auktoritetsproblem. Ansikten är överkurs. Barnen får hela bilden medan vuxna får representera samhället genom sina knän. Det är ett briljant grepp, även om det innebär att den amerikanska staten under stora delar av filmen spelas av ett antal kostymbyxor.
Sedan kommer cykelscenen. Elliott och E.T. flyger framför en gigantisk fullmåne medan John Williams får hela orkestern att arbeta övertid. En pojke, en cykel och en himlakropp. Det räcker för att skapa en av filmhistoriens mest berömda bilder. Sedan dess har filmbolag försökt återskapa samma magi med allt större budgetar. Spielberg behövde en cykel och månen. Resten av Hollywood behöver 400 animatörer och ändå en ursäkt.
Och så slutet. Den lilla bruna varelsen med den märkliga rösten ska åka hem. Elliott måste säga adjö. Fingret lyser. Musiken stiger. Fullvuxna människor som klarat skilsmässor, deklarationer och omfattande tandläkarbehandlingar sitter plötsligt och gråter över en gummifigur som vill lämna Kalifornien. Ingen försöker ens dölja det. E.T. är den enda filmen där en rymdfarkost som lyfter känns värre än en begravning.
Ändå fungerar allting fortfarande. För under den fullständigt orimliga logistiken finns en berättelse om barndomens kanske viktigaste upptäckt: att vuxna inte begriper allt, att världen kan innehålla hemligheter och att vänskap ibland betyder att släppa taget.
E.T. är fortfarande en av de finaste filmer som gjorts om att vara nio år. Om ensamhet, fantasi och den där korta perioden i livet när en cykel faktiskt kan ta en vart som helst.
Det är också filmhistoriens dyraste påminnelse om att man alltid ska räkna barnen innan bussen åker.









