Det började med skägget. Ett vanligt skägg växer av sig självt, men hipsterns skägg kräver en behandlingsplan, fyra oljor, två balsam och en liten borste tillverkad av något djur som förmodligen är utrotningshotat. Skäggvårdsprodukterna tar större plats i badrumsskåpet än resten av familjens hygienartiklar tillsammans. En människa som klär sig för att signalera ointresse för sitt utseende lägger fyrtio minuter på att få ansiktsbehåringen att ligga naturligt. Det är inte ett skägg. Det är en administrativ heltidstjänst.
Kaffet är nästa projekt. Förr hällde man vatten genom ett filter och fick kaffe. Nu står en vuxen människa med våg, termometer och glastratt och utför en ceremoni som kräver total tystnad. Bönorna kommer från Etiopien, och innan du får dricka måste du lyssna på en föreläsning om jordmån, höjdläge och en bonde vid namn Abebe. Kaffet smakar lite syrligt. Det kostar 68 kronor. Du hade fått bättre effekt av att slicka på ett bilbatteri, men det hade inte varit lika spännande att fotografera.
Hemma står vinylsamlingen. Skivorna är noggrant utvalda, gärna pressade i begränsad upplaga i någon östeuropeisk fabrik. Varje skiva spelas exakt en gång, varefter den placeras på en hylla med omslaget utåt. Musiken är sekundär. Det viktiga är att besökaren ska förstå att värden lyssnar på artister som ingen annan känner till. Om artisten blir populär upphör musiken omedelbart att vara bra. Hipstern upptäckte musikens enda verkliga fiende: andra lyssnare.
Transportmedlet är en cykel utan växlar. Den används i Göteborg, en stad vars backar tydligen aldrig fått information om att växlar blivit omoderna. Uppför trampar hipstern med ett ansiktsuttryck präglat av existentiell smärta. Nedför går det undan på ett sätt som får försäkringsbolagen att börja svettas. En begagnad cykel med tre växlar hade löst problemet för 800 kronor. Men då hade man ju bara haft en cykel.
På jobbet är hipstern strateg. Brandstrateg, innehållsstrateg, konceptstrateg eller strategisk upplevelseutvecklare. Ingen vet riktigt vad arbetet innebär, inklusive kollegorna. När någon frågar vad han gör svarar han att han arbetar i skärningspunkten mellan kultur, varumärke och mänskligt beteende. Det betyder att han ibland skriver texter till en hemsida. Hipstern är den enda yrkesgruppen där själva arbetsbeskrivningen behöver en kommunikationsstrateg.
Kläderna ska helst ha burits av en varvsarbetare 1954. Grova skjortor, slitstarka byxor, arbetskängor och jackor med fickor för verktyg. Skillnaden är att varvsarbetaren fick kläderna av arbetsgivaren medan hipstern betalar 3 800 kronor för samma känsla av industriell fattigdom. Byxorna är så styva att det krävs tre veckors inskolning innan han kan sätta sig på en stol. Arbetarklassens historia har aldrig varit dyrare att imitera.
På underarmen sitter en tatuering föreställande en gammal hyvel, en skiftnyckel eller en yxa. Verktyget är minutiöst återgivet av en tatuerare som tar 1 900 kronor i timmen. Hipstern har aldrig hyvlat, skruvat eller huggit någonting. Senaste gången han höll i en hammare ringde han sin pappa för att fråga vilken ände man använder. Men tatueringen symboliserar hantverk, tradition och respekt för det analoga. Framför allt symboliserar den att han hade pengar över i april.
Kaffet serveras förstås i handdrejad keramik. Muggen kostar 400 kronor, är asymmetrisk och har en glasyr som påstås fånga den nordiska morgondimman. Den läcker dessutom. När kaffet rinner ut över bordet förklarar ägaren att varje föremål har sin egen personlighet. Det har även en trasig vattenledning, men den brukar man åtminstone försöka laga.
Ingen hipster har någonsin kallat sig hipster. Det är en naturvetenskaplig omöjlighet. Han är kreativ, självständig, nyfiken och intresserad av genuina upplevelser. Han avskyr trender och köper därför samma mössa, glasögon och jacka som 40 000 andra trendmotståndare. Sätt tio hipsters i ett rum och be dem förklara sin individualitet. Du får tio identiska föreläsningar om vikten av att vara sig själv.
Men de gjorde faktiskt städerna trevligare. Tomma butikslokaler blev kaféer. Gamla lagerlokaler fylldes med musik, konst och små bryggerier. Folk började bry sig om hantverk, kvalitet och lokala verksamheter. Det blev roligare att gå ut, även om hyrorna ofta följde med uppåt.
Och där står hipstern fortfarande, bakom disken i sin lilla kaffebar, med ett skägg som kostar mer i månadsunderhåll än en mindre segelbåt.
Man vill bara ha en kopp kaffe.
Han vill berätta om nederbörden i södra Etiopien.
Och på något förbannat sätt går man ändå dit nästa lördag.









