Det finns människor som ser en skog och tänker virke. Sedan finns det trädkramare som ser samma skog och tänker att här ska jag kedja fast mig vid en skördare i november. I Jämtland. I ösregn. Klockan halv sju på morgonen. Med en hemstickad mössa som väger fyra kilo när den blivit blöt.
Det är Sveriges enda folkrörelse som frivilligt väljer att sitta stilla utomhus i minusgrader och kallar det en lyckad lördag.
Trädkramaren är lätt att känna igen. Fjällrävenjacka från 1998, byxor med fler fickor än Försvarsmakten och ett skägg som fungerar som eget ekosystem. Mössan är stickad av någon som heter Majvor och har egen biodling. Ryggsäcken innehåller regnkläder, extraregnkläder och en bok om hur människan kan leva utan materiella tillgångar. Boken kostade 349 kronor.
Och så termosen. Alltid denna förbannade termos med nyponsoppa. En riktig trädkramare kan inte genomföra civil olydnad utan att först hälla upp något ljummet ur ett rostfritt kärl. Där sitter han, fastkedjad vid 14 ton skogsmaskin, och frågar om någon vill ha en kopp. Revolutionen är tillfälligt pausad eftersom nyponsoppan behöver röras om.
Demonstrationen är naturligtvis anmäld till polisen i god tid. För man ska göra uppror, men det ska för fan gå rätt till. Man har skickat in karta, deltagarantal och kontaktuppgifter. Polisen kommer ut och möts av en man som presenterar sig som aktionssamordnare och frågar om konstapeln har tagit del av säkerhetsrutinen.
Svensk civil olydnad är när man bryter mot lagen men påminner polisen om att fylla i rätt blankett.
Och hur tog sig aktivisterna till skogen? I en gammal dieseldriven Volkswagen Transporter som spyr ut ett svart moln vid varje startförsök. Den har gått 43 000 mil och luktar våta ylletröjor. Men den är ju återanvänd! Att bilen förbrukar mer diesel än ett mindre jordbruk är en detalj man helst inte tar upp under morgonsamlingen.
Plakaten är ett kapitel för sig. Ingen miljödemonstration utan ordvitsar. "Roten till allt gott!" "Låt skogen leva!" "Vi vill ha fler grenar, inte färre!" Någon har lagt tre timmar på att måla en ekorre som ser ut som en överviktig hamster.
Det är inte en demonstration. Det är en kommunal pysselkväll med risk för gripande.
Sedan har vi Greenpeace. Där vanliga människor köper en båt för att fiska, köper Greenpeace en båt för att jaga ett annat fartyg och hänga en banderoll från relingen. Tänk dig att vara kapten på ett enormt industrifartyg och plötsligt bli upphunnen av sex människor i orange overaller som viftar med ett tygstycke.
Men den verkliga prövningen börjar efter demonstrationen. Då ska det hållas möte.
Det finns en möteshandbok. Det finns en dagordning. Det finns en mötesordförande, en sekreterare, två justerare och någon som ansvarar för känslomässig avstämning.
Frågan är enkel: Ska man protestera även på söndag?
Fyra timmar senare har gruppen enats om att frågan behöver förankras i arbetsgruppen för framtida proteststrategier.
Det tar kortare tid att hugga ner skogen än att få trädkramarna att besluta vem som ska hålla i banderollen.
Till lunch serveras veganmackor. Hummus, groddar och något som heter fermenterad rödbetskräm. Brödet har bakats av en lokal småproducent och har samma konsistens som en tegelsten. Ingen säger att det smakar illa. Man tuggar, nickar uppskattande och frågar vem som har receptet.
Och det mest irriterande av allt?
Trädkramarna har haft rätt förvånansvärt ofta.
Medan resten av Sverige fnissade åt människor som kramade träd stod de där och varnade för miljöproblem som senare visade sig vara ganska verkliga. De såg saker komma långt innan andra orkade bry sig.
Så där sitter vi nu med våra elbilar, sopsorteringskärl och klimatmål och låtsas som om vi kom på alltihop själva.
Trädkramaren är alltså den enda människan i Sverige som kan vara fullständigt odräglig på ett fyratimmarsmöte och ändå få sista ordet trettio år senare.
Det är nästan så man vill krama honom.
Men fråga först. Det kan krävas ett konsensusbeslut.









