Det började med en ganska rimlig idé. Vi skulle återvinna lite papper och glas. Rädda miljön. Känna oss som goda människor. Trettio år senare står vi i köket med en flottig pizzakartong och genomgår en moralisk kris som hade fått Sokrates att kasta sig i containern för brännbart.
För pizzakartongen är papper. Det ser alla. Men den är FET. Och plötsligt räcker inte grundskoleutbildningen. Ska den till papper? Restavfall? Måste man klippa bort den feta delen? Du har precis ätit en Vesuvio för 129 kronor och förväntas nu göra en materialteknisk bedömning av kartongens fiberkvalitet. Pizzan var enkel. Förpackningen kräver högskolepoäng.
Och kuvertet med plastruta! Vilken sjuk jävel uppfann det? Ett papperskuvert med ett litet plastfönster, konstruerat specifikt för att sabotera svenskens miljösamvete. Man står där och undrar om man ska operera bort rutan med nagelsax. Det är ett brev från Transportstyrelsen, inte en hjärttransplantation.
Sedan har vi kaffemuggen. En pappersmugg. Som inte nödvändigtvis bara är papper. Man håller den i handen i fyra sekunder och ifrågasätter hela sin existens. Varför är den blank på insidan? Är det plast? Är det vax? Vem är jag? Vad gör jag här? Det finns människor som fattar livsavgörande beslut snabbare än svensken sorterar en latte.
Under diskbänken har vi byggt en komplett återvinningsindustri. Åtta kärl i ett kök från 1973, ritat för en sophink och en flaska Ajax. Nu ska där rymmas plast, papper, metall, glas i två färger, matavfall, restavfall och diverse saker som kommunen ännu inte hittat på ett namn för. För att kasta en bananskal måste man först flytta tre hinkar och demontera vattenlåset.
Och köttfärsförpackningen! Den ska tömmas och gärna vara hyggligt ren. Vissa människor tolkar detta som att den ska diskas. Med rent, kommunalt dricksvatten! Vi har alltså byggt ett samhälle där människor står och tvättar sopor. Man sparar på vattnet när man borstar tänderna men spolar en plastlåda som innehöll 500 gram blandfärs tills den är ren nog att servera förrätt på.
Sedan kommer veckans höjdpunkt. Återvinningsstationen.
Man har packat bilen med sex fulla kassar, tre kartonger och ett föremål som ingen i familjen lyckats identifiera materialet i. Man kör dit. Papperscontainern är full. Alltid. Det är märkligt att den över huvud taget har en lucka. Den borde ha en skylt med texten: "Försök på torsdag."
Bredvid containern står en trasig barnvagn. Någon har tydligen resonerat att den innehåller både metall, plast och tyg och därför hör hemma ungefär mitt emellan alltihop. Där står den nu, som ett monument över människans förmåga att ge upp.
Hemma pågår samtidigt en familjekonflikt om tandkrämstuben. En säger plast. En säger metall. En tredje säger att korken ska skruvas av. Den yngsta i familjen har redan kastat den i matavfallet. Familjer har överlevt skilsmässor, arbetslöshet och renoveringar. Men tandkrämstuben kan bli deras Waterloo.
Och det mest imponerande är att vi gör detta VARJE VECKA. År efter år. Vi viker mjölkkartonger, sköljer burkar, plattar till plast och transporterar vårt eget avfall som om vi drev en mindre logistikfirma.
Vi har gått från att kasta sopor till att administrera dem.
Och visst är återvinning viktigt. Självklart ska vi göra det. Men någonstans måste man ändå ställa frågan:
När blev det rimligt att behöva en kommunal sorteringsguide för att avsluta en jävla frukost?









