Leif GW Persson är mannen som lyckats göra en hel karriär av att sucka åt andra människors inkompetens. Han är professor, författare, tv-expert och Sveriges enda mänskliga facit som aldrig behöver visa uträkningen. Det räcker att han lutar sig tillbaka, drar lite på orden och konstaterar att polisen har missförstått allting. Då nickar tre miljoner svenskar framför tv:n, trots att ingen riktigt hörde vad fan han sa.
GW behöver inte ens veta vad frågan gäller. Ge honom en polisutredning, en presskonferens eller en kommunal cykelstöld så tar det ungefär fyra sekunder innan han konstaterar att utredarna är fullständigt ute och cyklar. En enda suck från professorn väger tyngre än sex månaders utredningsarbete. Han kan avfärda en hel myndighet genom att höja ena ögonbrynet, och myndigheten får sedan ägna resten av veckan åt att förklara varför GW har fel. Vilket i svenska folkets ögon bara bevisar att han har rätt.
Hans språk är ett eget geologiskt fenomen. En mening kan börja med att han ska förklara en enkel omständighet och sedan fortsätta genom tre bisatser, två historiska utvikningar och en personlig värdering av polisens organisationsstruktur innan den slutligen landar i något som eventuellt är ett verb. Programledaren hinner bli pensionär medan GW fortfarande håller på med inledningen. Det svenska språket har en grammatik. GW har dispens.
Och så deckarna. Dessa litterära monument över svensk kriminalhistoria, där utredningsarbetet stundtals verkar vara ett administrativt störningsmoment mellan måltiderna. Hans kriminalare äter, dricker, funderar, äter igen och kommer så småningom på att någon faktiskt borde göra något åt handlingen. Man kan läsa hundra sidor och veta exakt vad huvudpersonen beställde till lunch, men fortfarande undra om utredningen överhuvudtaget har börjat. Agatha Christie hade ledtrådar. GW har matsedel.
Sedan har vi hans tv-karriär, där han förvandlat det självklara till en akademisk uppenbarelse. En programledare frågar om polisen borde undersöka ett viktigt spår. GW funderar länge, tittar bort och svarar att det nog vore lämpligt. Och plötsligt behandlas detta som ett intellektuellt genombrott. Han har alltså byggt ett helt tv-imperium på att säga saker som en normalt fungerande vuxen hade kunnat komma fram till mellan kaffet och väderprognosen. Skillnaden är att GW får betalt för att låta missnöjd.
Det geniala är att han aldrig behöver ha bråttom. Övriga experter förväntas leverera korta, begripliga svar innan nästa inslag. GW får breda ut sig som en medeltida furste på sitt gods. Ingen vågar avbryta. Ingen vågar be honom komma till saken. Programledaren sitter där och väntar på ett avslut som kanske kommer innan nästa reklamavbrott. GW har inte ett samtal med studion. Han håller audiens.
Han är också den enda svenska tv-personlighet som kan förolämpa en hel yrkeskår och få det att uppfattas som folkbildning. När andra experter kritiserar myndigheter blir det debatt. När GW gör det blir det nationell konsensus. Hans auktoritet är så monumental att Sverige förmodligen skulle kunna avskaffa alla presskonferenser och bara låta honom sucka i direktsändning. En suck betyder bristande kompetens. Två suckar betyder katastrof. Tre suckar betyder att rikspolischefen borde börja uppdatera sitt cv.
Och bokstäverna GW! Två initialer som med tiden blivit ett eget kvalitetsmärke för tvärsäkerhet. Han behöver knappt sitt efternamn längre. Det finns få människor som kan få hela landet att omedelbart förstå vem man talar om med två bokstäver. Men GW har lyckats göra sitt namn lika mycket till ett begrepp som till en person. Det är inte längre en expert som uttalar sig. Det är ett nationellt väderfenomen av överlägsenhet.
Det säger något om Sverige att vi har byggt vår kollektiva trygghet kring en man vars främsta tv-uttryck är att han är besviken på allt och alla. Polisen kan presentera fakta, åklagare kan redogöra för bevisning och myndigheter kan hålla timslånga genomgångar. Men om GW därefter säger att han tycker resonemanget är märkligt, då är det kört. Svensken litar hellre på en professor som låter förbannad än på en hel organisation som försöker förklara sig.
Leif GW Persson är kort sagt den svenska offentlighetens slutgiltiga auktoritet. Han har lyckats övertyga ett helt land om att intelligens bäst demonstreras genom att aldrig låta imponerad. Man kan ifrågasätta hans slutsatser, hans formuleringar och hans evighetslånga resonemang, men det hjälper föga. För medan resten av samhället fortfarande försöker reda ut vad som egentligen har hänt har GW redan konstaterat att alla andra är idioter, beställt lunch och gått vidare.
Och Sverige sitter kvar och väntar på nästa suck.









