Vart fjärde år drabbas Sverige av en märklig epidemi. Plötsligt kan fyra miljoner människor reglerna i sporter de aldrig tidigare hört talas om. En person som inte sprungit sedan högstadiet sitter i soffan och förklarar varför en kenyansk löpare öppnade för hårt. En annan har synpunkter på tekniken i tresteg. Tresteg! En idrott som resten av tiden har ungefär samma folkliga genomslag som kommunal arkivering.
Under sjutton dagar är svenska folket världsledande inom idrottsvetenskap. Vi vet exakt när en stavhoppare borde ha höjt ribban, hur en brottare ska placera höften och varför en simmare förlorade guldet i vändningen. Kunskapen uppstår vid invigningen och försvinner vid avslutningen. Det är världens största tillfälliga universitet. Inga antagningskrav, inga examina, bara människor i soffor som skriker åt professionella idrottare.
Och arrangörsstäderna! En stad får OS och bestämmer sig omedelbart för att bygga sjutton arenor, tre motorvägar och en simhall för fyra miljarder. Politikerna kallar det en investering i framtiden. Femton år senare växer det björkar ur löparbanorna, en ljusmast har rostat fast och den enda återkommande verksamheten är en fotograf som dokumenterar förfallet. Olympiska arvet: 80 000 sittplatser och ingen som vill sitta där.
Invigningen är ett eget straff. Först kommer nationerna, vilket tar ungefär lika lång tid som en mindre istid. Därefter följer fyrtio minuter modern dans där tvåhundra personer i silverfärgade dräkter gestaltar landets industriella utveckling genom att bära runt på lysande kuber. Kommentatorn förklarar allvarligt att detta symboliserar hoppet. Hemma i soffan symboliserar det snarare behovet av en ny öl.
Sedan presenteras maskoten. En färgglad varelse med tre fingrar, asymmetriska öron och ett ansiktsuttryck som marknadsavdelningen arbetat med sedan 2018. Den föreställer enligt arrangören både stadens historia, hållbarhet och vänskap mellan folken. Ingen kan avgöra om den är levande. Den kostade sannolikt mer att utveckla än hela den svenska truppen att skicka dit.
Efter fyra dagar kommer den första domarskandalen. En svensk får 8,7 poäng där kommentatorn anser att 9,1 vore rimligt. Nu kräver hela nationen en internationell utredning. Ingen visste att sporten existerade i måndags. På onsdagen diskuteras dess regelverk med samma intensitet som en konstitutionell kris. På fredagen har någon startat en namninsamling.
Vissa olympiska grenar avgörs dessutom av en jury. Fem personer sitter med varsin dator och bestämmer vem som varit bäst på att snurra, hoppa eller landa. Fyra års träning, tusentals timmar av uppoffringar, och medaljen avgörs av om en domare från Kanada uppskattade din konstnärliga utstrålning. Det är Melodifestivalen med högre skaderisk.
Medaljtabellen är Sveriges nationella självskadeverktyg. Vi kan ligga före trettio länder och ändå omedelbart leta efter Norge. Har Norge fler guld är spelen ett fiasko. Har Sverige fler guld börjar vi i stället jämföra medaljer per invånare, historiska resultat eller antal finalplatser. Det finns alltid en beräkningsmetod som möjliggör nordisk ångest. Norge behöver inte ens tävla. Vi hittar ett sätt att förlora ändå.
Varje OS producerar också en svensk nationalhjälte från en idrott som ingen följer. Någon tar silver i en gren där utrustningen behöver förklaras med en instruktionsfilm. Personen intervjuas i samtliga tv-kanaler, får gratulationer från statsministern och blir inbjuden till morgonsofforna. Tre veckor senare är sporten tillbaka i total anonymitet. Fyra år senare undrar vi varför Sverige inte har bättre återväxt.
Och tv-sändningarna! Man planerar sin semester efter en semifinal i kanotslalom. Familjen äter middag klockan 16.40 för att en svensk har medaljchans i något som involverar en matta, en pinne och en synnerligen komplicerad poängskala. Ingen begriper reglerna. Alla skriker ändå.
Sedan slocknar elden. Maskoten hamnar på rea. Arenorna börjar sitt långsamma förfall. Sverige återgår till att inte bry sig ett skit om tresteg.
Men om fyra år sitter vi där igen. Med gåshud under nationalsången, tårar över en bronsmedalj och fullständig övertygelse om att domaren är mutad.
OS är världens dyraste kollektiva vansinne. Och vi skulle inte vilja vara utan en enda sekund.









