Det var en gång när en man som hade mascara antingen spelade synth, stod längst fram i ett glamrockband eller hade väldigt svårt att förklara sig för sin pappa. I dag sitter samma man, fast 32 år gammal, i sin Volkswagen och applicerar concealer i backspegeln innan han går in på ett möte om företagets nya faktureringssystem. Revolutionen är över. Nu ska bara mörka ringar under ögonen jämnas ut.
På åttiotalet var det åtminstone ordentliga grejer. Synthkillarna hade svart kajal så långt ut mot öronen att de såg ut som om någon försökt laga deras ansikten med eltejp. Glamrockarna hade glitter, läppstift och ögonskugga i sådana mängder att de kunde lämna avtryck på kudden genom att bara gå förbi sovrummet. Man sminkade sig inte för att se pigg ut. Man sminkade sig för att se ut som om man precis bevittnat civilisationens undergång på en nattklubb i Düsseldorf.
Dagens man är betydligt försiktigare. Han säger att han bara fixar ögonbrynen lite. Bara lite gel. Inget märkvärdigt. Sedan öppnar han sin necessär och där ligger åtta produkter, tre penslar, en pincett och en liten svamp som kostade 189 kronor. Det är inte en necessär. Det är en mobil målerifirma för ansiktet.
Frågar man vad allt är får man en föreläsning. Det är primer, concealer, bryngel, setting spray och något som heter highlighter. Han kan inte byta ett torkarblad på bilen, men han kan redogöra för skillnaden mellan matt och återfuktande finish med samma auktoritet som en överläkare.
Och så har vi bilen. Där sitter han på parkeringen utanför jobbet, med backspegeln vinklad så att han kan granska sina ögonfransar på fyra centimeters avstånd. Han håller mascaraborsten i ena handen och en take away-kaffe i den andra. Plötsligt öppnar någon bildörren bredvid. Han rycker till och får en svart rand över ögonlocket. Nu ser han ut som en pirat som precis fått ett sms från Försäkringskassan.
Regn är ett eget kapitel. Han går hemifrån med perfekt separerade ögonfransar och möter ett svenskt novemberväder som inte tagit hänsyn till hans skönhetsrutin. Tio minuter senare har mascaran börjat vandra söderut. Han ser ut som en ledsen tvättbjörn som blivit nekad bolån. Vattenfast mascara är för övrigt ett begrepp som borde granskas av Konsumentverket.
Sedan träffar han pappa. Pappa säger ingenting. Pappa är en svensk man född på femtiotalet och har aldrig använt något mer avancerat än raktvål. Han tittar på sonens ögon. Lite för länge. Sedan tittar han på kaffekoppen. Sedan på sonens ögon igen.
"Har du fått nåt i ansiktet?"
"Nej, pappa."
"Jaha."
Det där jaha:et innehåller tre generationers svensk manlighet, ett helt oskrivet testamente och en fråga som aldrig kommer att ställas.
Hemma uppstår nästa problem. Flickvännen behöver tjugo minuter för att göra sig klar. Han behöver fyrtio. Först ska huden rengöras. Sedan återfuktas. Sedan ska brynen formas, fransarna separeras och den där lilla röda fläcken bredvid näsan döljas. När hon till slut knackar på badrumsdörren svarar han irriterat att han snart är klar.
"Jag gör ju nästan ingenting!"
Nej, absolut. Det är därför badrummet ser ut som om en skönhetssalong blivit rånad.
Och det märkligaste är att han kallar hela resultatet naturligt. Han har lagt 40 minuter, använt produkter för 1 800 kronor och granskat varje hårstrå med förstoringsspegel. Ändå påstår han att det ska se helt ovårdat ut.
Det är den moderna mannens största prestation. Att lägga lika mycket tid på att se osminkad ut som en synthare lade på att se död ut.
Men han ska ha respekt. Förr behövde en sminkad man försvara sin existens. Nu behöver han bara försvara sin plats framför badrumsspegeln.
Och pappa? Han har fortfarande inte sagt något.
Men han har börjat låsa in sin rakapparat.
För säkerhets skull.









