Det fanns en tid när det inte räckte att ha två axlar. Man skulle ha fyra. Helst sex. Åttiotalet var det enda årtiondet i mänsklighetens historia då man kunde gå in i en klädbutik som normalbyggd människa och komma ut med samma silhuett som en amerikansk dubbeldörrskyl. Man köpte en kavaj och fick en friggebod på överkroppen. Huvudet stack upp i mitten som en liten bortglömd skorsten. Nacken försvann. Armarna hängde som två sladdar under ett kylskåp.
Och axelvaddarna satt ju för helvete aldrig kvar. Efter en tvätt hade den ena vandrat ner mot armbågen medan den andra låg hopvikt bakom skulderbladet som en begagnad kökssvamp. Man stod framför spegeln och försökte trycka upp skiten genom fodret. Till slut såg man ut som om man hade en normal axel och en svullen lymfkörtel stor som en limpa. Det var det enda plagget där man behövde göra en invändig besiktning innan man gick hemifrån.
Att passera en dörröppning blev ett logistiskt problem. Man kunde inte gå rakt in i ett rum. Man fick vinkla kroppen, ta ena axeln först och sedan vrida in resten som när flyttfirman försöker få in en hörnsoffa i ett trapphus. Två kvinnor med axelvaddar kunde inte mötas i en korridor. Någon måste backa. På kontoren borde det ha funnits trafikljus. Det var inte kläder. Det var breda transporter utan följebil.
Och så kom Dynastin. Där stod kvinnorna i sina enorma kavajer och grälade om miljarder, otrohet och familjeföretag med axlar breda nog att landa ett mindre flygplan på. Joan Collins behövde inte höja rösten. Hon kunde hota ett helt styrelserum genom att vända sig i sidled. Svenska kvinnliga chefer tog efter med dubbelknäppta kavajer, guldbroscher och frisyrer som krävde bygglov. Man skulle signalera auktoritet. Problemet var att alla såg ut som verkställande direktörer för en fabrik som tillverkade hangarfartyg.
Det bästa var att kavajerna kunde stå upp själva. Man tog av sig den, lade den över en stol och gick på lunch. När man kom tillbaka satt kavajen kvar i mötet och såg mer beslutsför ut än hela personalgruppen. Den hade egen hållning. Egen integritet. Nästan egen pensionsförsäkring. Ställde man två sådana kavajer bredvid varandra kunde de hålla ett budgetmöte utan mänsklig inblandning. En tom åttiotalskavaj utstrålade mer chefskap än en levande kommunchef.
Men naturligtvis blev folk inte nöjda med de vaddar som redan fanns. Nej, man sydde i större. Ytterligare ett lager skumgummi. Sedan ett till. Kvinnor satt hemma vid symaskinen och byggde ut sina axlar som andra byggde ut altanen. Det var en kapprustning där ingen ville förlora. Hade kollegan åtta centimeter skulle man själv ha tolv. Till slut var skillnaden mellan en elegant festblus och en målvaktsutrustning helt akademisk. Det enda som saknades var att axelvaddarna började säljas per kvadratmeter på byggvaruhuset.
Klädstorlekarna blev också fullständigt meningslösa. Midjemått? Bystvidd? Glöm det. Det intressanta var fri bredd. Man mätte kvinnors axlar som om man planerade en kylskåpsleverans. Expediten borde ha frågat: ”Har ni standarddörr hemma, eller behöver vi demontera dörrkarmen?” Provhytterna var för små. Bilbältena fick dras över en sluttning av stoppning. En vanlig kram krävde att båda parter lutade sig framåt tills pannorna möttes någonstans mitt ute på parkeringsplatsen.
Och sedan, plötsligt, var allt över.
Axelvaddarna försvann. Inte med något offentligt tillkännagivande eller någon sorglig avskedsceremoni. En dag hade halva Sverige axlar som ett lastfartyg. Nästa dag skulle allting vara mjukt, smalt och naturligt igen.
Ingen bad om ursäkt. Ingen tillsatte en utredning. Ingen förklarade varför vi hade tillbringat ett helt årtionde med att stoppa möbelskum i kläderna.
Kavajerna hängdes längst in i garderoben, där de tog upp platsen för tre vinterjackor och ett mindre campingtält.
Och någonstans i Sverige står fortfarande en axelvadd från 1987 och blockerar en dörröppning.
Bildinspiration: Fotorealistisk kontorskomedi i 16:9 med enorma åttiotalsaxelvaddar, en kvinna som fastnar i dörröppningen och en kavaj som sitter upprätt på en kontorsstol.









