Mockajackan med fransar. Ett ytterplagg för män som tycker att en vanlig jacka inte tillräckligt tydligt kommunicerar att de äger en elgitarr. Inte nödvändigtvis att de kan spela på den. Bara att den finns. I ett hörn av vardagsrummet, bredvid en förstärkare som aldrig varit uppskruvad över två. Mockajackan är inte ett klädesplagg. Det är en livskris med ärmar.
Och vilka jävla ärmar sedan. Längs hela armen hänger femtio små läderremsor som rör sig ungefär en halv sekund efter resten av kroppen. Mannen lyfter armen för att hälsa och fransarna kommer ikapp lagom till att samtalet är över. Han vänder sig om och jackan fortsätter att gestikulera. Det ser ut som att han är omgiven av en flock mycket smala, förvirrade bläckfiskar. Det är det enda ytterplagget som behöver bromssträcka.
Och axlarna! Mockajackan är ALLTID för stor över axlarna. Det spelar ingen roll vilken storlek mannen köper. Han kan väga 63 kilo och köpa XS, ändå ser han ut som om han lånat överdelen av en amerikansk fotbollsspelare. Axlarna börjar någonstans ute vid armbågarna. Det är inte en passform. Det är en byggnadsställning. Mannen behöver vrida hela överkroppen för att komma igenom en vanlig dörröppning.
Sedan regnar det. Och mockan blir blöt. Helvete, vilken lukt. En blandning av våt hund, gammal sadelkammare och en källare där någon förvarat en död ponny sedan 1978. Mannen kommer in på countrygalan och hela entrén luktar som om ett mindre ridsällskap drunknat i garderoben. Jackan har dessutom fått mörka fläckar som aldrig försvinner. Det är inte patina. Det är nederbörd med permanent uppehållstillstånd.
Tvätta den? HA! På tvättlappen står en instruktion som i praktiken betyder: Ring en specialist i Florens och belåna huset. Mocka tål inte en vanlig tvättmaskin. Den tål knappt att man tittar på den med fuktiga ögon. Spill en droppe kaffe och du har ett minne för livet. Jackan är tillverkad av ett material som tidigare suttit på ett djur som levde utomhus i alla väder, men så fort det blir en jacka klarar det inte ens duggregn. Evolutionen har aldrig tagit ett större steg bakåt.
Och mannen som bär den. Han har precis köpt en elgitarr, sannolikt på avbetalning. Han kan tre ackord, varav ett är fel, men han har redan börjat prata om sitt sound. I vardagsrummet står gitarren bredvid en oanvänd effektpedal. På countrygalan går han omkring med tummarna i fickorna och nickar uppskattande åt steelgitarristen. Som om han granskar en kollegas arbete. Han kan inte ens stämma sitt eget instrument utan en app.
På Ullared hänger jackan på en galge mellan ett parti fleecetröjor och en kartong cowboyhattar. Mannen provar den. Hans fru tittar upp från kundvagnen och säger: "Ska du verkligen ha den där?" Han svarar: "Den är ju lite fräck." Där, exakt där, borde en ansvarig vuxen ha ingripit. Men ingen gör något. Han köper den. Ingen människa har någonsin sagt nej till en mockajacka med fransar i butiken. Ångern kommer först hemma i hallen, när spegeln fungerar igen.
Första gången han ska sätta sig i bilen fastnar fransarna i dörren. Han stänger, lägger i backen och upptäcker att vänsterarmen sitter fast utanför fordonet. Han får öppna dörren, lossa läderremsorna och börja om. Det tar fyra minuter att lämna parkeringen. Bilen har fem stjärnor i krocktest, men jackan har skapat ett helt nytt säkerhetsproblem.
Sedan kommer pensioneringen. Inte mannens. Jackans. Den hängs längst in i garderoben bakom en gammal kostym och två skidjackor. Där får den hänga i trettio år. Den går inte att slänga, för "det är ju äkta mocka". Den går inte att sälja, för ingen vill ha den. Den går inte att ärva, för barnen har sett fotografierna. Varje gång någon öppnar garderoben fladdrar fransarna lite i draget, som om jackan fortfarande hoppas på en sista dans.
Och till slut, när mannen är sjuttiofem, plockar han fram den igen. Drar den över axlarna. Ställer sig framför spegeln och ler.
"Den passar ju fortfarande!"
Nej. Den passade för helvete inte ens när du köpte den.









