Masked Singer är resultatet av att någon på ett produktionsbolag ställde sig upp och sa: Vi har ju människor som sjunger i tv. Men tänk om vi inte visade vilka de är? Och i stället för att bli utskrattad fick personen ett utvecklingskontrakt, en budget på åtskilliga miljoner och förmodligen en befordran. Hela programidén bygger alltså på att lösa ett problem som aldrig existerat. Ingen har någonsin suttit framför en sjungande artist och tänkt: Fan, vad jobbigt att jag vet vem det där är. Kan inte någon dra en jättelik kaninskalle över människan?
Och vilka jävla dräkter sedan. Här har kostymavdelningen fått en budget som skulle kunna rädda en mindre kommuns äldreomsorg och använt pengarna till att tillverka en åtta meter hög räka med paljetter. Varje figur är ett vandrande psykbryt från en karneval som fått statligt stöd och tillgång till obegränsade mängder glitter. Inuti sitter en svettig före detta programdeltagare och försöker sjunga genom tre lager skumplast medan två assistenter står bakom scenen med brandsläckare och syrgas. Det är haute couture för folk som fått en allergisk reaktion mot god smak.
Sedan har vi panelen. Fyra vuxna människor som får betalt för att gissa vem som befinner sig inuti en gigantisk grönsak. Och gissningarna är fullständigt sinnessjuka. Där står en figur som är en och femtio lång, knappt kan hålla takten och uppenbart har höftproblem. Panelen föreslår en internationell basketstjärna, en pensionerad operasångare och någon som varit död sedan 1987. Allt levereras med samma gravallvar som när en åklagare presenterar DNA-bevisning. Det är en mordutredning där brottsoffret är intelligensen.
Ledtrådarna är ännu bättre. En maskerad ananas håller upp ett paraply. Panelen grips av kollektiv hysteri. Paraply! Regn! Väder! Kan det vara en meteorolog? Eller någon som varit på semester i London? Någon har ju faktiskt en gång bott nära en busshållplats med tak! Varje vardagligt föremål förvandlas till en konspiration som skulle få landets mest engagerade foliehattar att be om lite jävla sans och balans. Och programmet fortsätter att låtsas att detta är slutledningsförmåga snarare än fyra personer som fått betalt för att hallucinera offentligt.
Kändisarna är förstås en särskild historia. Här används begreppet kändis med en generositet som borde göra Skatteverket misstänksamt. Bakom masken kan det finnas någon som kom fyra i en dokusåpa 2014, därefter öppnade en träningsstudio och sedan dess huvudsakligen varit känd för sina egna släktingar. Någon har medverkat i ett frågesportprogram. Någon annan har en kusin som arbetat med en artist. Svensk kändisstatus har blivit så urvattnad att det snart räcker att ha stått bakom en nyhetsreporter på direktsändning för att kvalificera sig som huvudnummer.
Men avslöjandet! Vilken förbannad teater. Figuren tar långsamt av sig huvudet. Trummorna dånar. Lamporna blinkar. Kameran sveper över panelen som kollektivt kastar sig bakåt, skriker och håller händerna för munnen. Under masken står någon de möjligen träffade på en kräftskiva för elva år sedan. Ändå reagerar samtliga med en intensitet som normalt reserveras för beskedet att en försvunnen anhörig hittats levande efter tre decennier. Det är fyra människor som spelar överraskade för att en femte människa fortfarande har ett ansikte.
Och formatet har sålts till omkring femtio länder. Femtio! Mänskligheten har alltså lyckats exportera denna kollektiva hjärnblödning över halva jordklotet. Någon sitter på ett internationellt tv-möte och presenterar konceptet på fullt allvar: Vi låter halvkända personer sjunga i enorma djurhuvuden och sedan skriker andra halvkända personer när djurhuvudet tas av. Och runt bordet sitter välbetalda tv-chefer som nickar uppskattande och räknar på reklamintäkterna. Det är globaliseringens slutstation. Vi har uppfunnit satellitkommunikation för att distribuera en sjungande broccoli.
Hela skiten är dessutom konstruerad för att ingen ska behöva titta ordentligt. Man kan vika tvätt, laga mat, betala räkningar, gå ut med hunden och missa tjugofem minuter utan att ha förlorat någonting. När man kommer tillbaka står samma uppstoppade skaldjur fortfarande på scenen och panelen försöker avgöra om det kan vara en tidigare landslagsmålvakt. Det är inte ett tv-program. Det är en färgglad skärmsläckare med reklamavbrott.
Masked Singer är den perfekta sammanfattningen av en underhållningsbransch som fått slut på idéer men fortfarande har obegränsad tillgång till paljetter, kändiskontakter och människors oförmåga att stänga av tv:n. Man har tagit musik, frågat vad som gör den sevärd, plockat bort det och ersatt det med en förvuxen jävla hamster. Och sedan har man mage att kalla resultatet familjeunderhållning.
Det enda mysteriet som återstår är vem fan som godkände budgeten.









