Det fanns en tid när Sveriges ungdomar inte behövde sociala medier för att utveckla allvarliga psykiska besvär av andra människors tillgänglighet. Det räckte med MSN Messenger, en liten blågrön ikon nere vid klockan i Windows XP. Här kunde man ägna sex timmar åt att inte prata med någon, samtidigt som man var fullständigt upptagen med sitt sociala liv.
Den viktigaste funktionen var inte att skicka meddelanden. Det var att logga in. Och ut. Och in igen. Sjutton gånger på tjugo minuter. Inte för att uppkopplingen krånglade, utan för att en specifik person skulle få upp en liten ruta nere i högra hörnet. Varje inloggning var ett diskret rop på uppmärksamhet. Den artonde gången började det likna ett tekniskt fel. Det var det också, men felet satt framför skärmen.
Sedan hade vi smeknamnen. Ingen hette sitt riktiga namn. Man hette "~ Nobody knows how I feel ~" följt av nio hjärtan, tre stjärnor och en textrad från en låt som man knappt förstod. Namnfältet var en kombination av självmordsbrev, poesialbum och kommunal anslagstavla. Man skrev "orkar inte mer..." och satt sedan i fyra timmar och hoppades att någon skulle fråga vad som hänt. När någon till slut frågade svarade man "inget". En hel generation uppfann passiv aggressivitet med tangentbord.
Och så nudgen. Denna fullständigt vansinniga funktion där man kunde få mottagarens hela konversationsfönster att skaka våldsamt. Ett digitalt knytnävsslag mot bildskärmen. Att skicka tre nudgar i rad var det närmaste en svensk femtonåring kom att förklara krig. Microsoft kallade det kommunikation. Resten av världen hade förmodligen kallat det ofredande.
Ljudet när någon loggade in var ett eget kapitel i svensk neurologi. Ett litet pling som fick hjärnan att omedelbart avbryta allt annat. Man kunde sitta och göra läxor, äta middag eller ha ett existentiellt sammanbrott. Pling! Hela nervsystemet gick upp i givakt. Tjugo år senare kan samma ljud fortfarande väcka förhoppningar hos människor som numera har bolån och diskbråck.
Att blockera någon var ren utrikespolitik. Först blockerade man i vredesmod. Sedan avblockerade man för att kontrollera om personen var online. Sedan blockerade man igen för att markera. Efter tre timmar av dessa förhandlingar hade båda parter genomfört en fullständig diplomatisk kris utan att utväxla ett enda ord. Fredsavtalet bestod av ett "hej :)" klockan 23.47.
Statusen "Upptagen" var också ett mästerverk. Den betydde aldrig upptagen. Den betydde att man satt absolut blickstilla och stirrade på kontaktlistan med en koncentration som hade gjort en flygledare avundsjuk. "Inte vid datorn" betydde att man var vid datorn men ville framstå som en person med andra intressen. "Visa som offline" var för dem som ville spionera på sina vänner utan att behöva umgås med dem.
Och alla dessa "lol". Det skrevs lol i varannan mening. Ingen skrattade. Inte ett leende. Inte ens en antydan till ansiktsrörelse. Man kunde skriva "HAHAHAHA LOL" medan man satt med samma mimik som en parkeringsautomat. Det var världshistoriens största kollektiva bluff om mänsklig glädje.
Konversationerna kunde pågå i timmar. Djupa bekännelser, kärleksförklaringar, vänskapsbrott och hemligheter som skulle följa med i graven. Sedan stängde man fönstret. Borta. Allt. För alltid, om man inte hade begripit var historikinställningen fanns. Digitala kärleksbrev med samma arkivbeständighet som en nysning. Hela tonårsliv försvann bakom ett litet kryss uppe till höger.
Och allt detta utspelade sig på familjens enda dator. I vardagsrummet. Med en tjock bildskärm, en stol som knarrade och föräldrar som passerade bakom ryggen precis när någon skrev "jag gillar dig också". Integriteten bestod av att snabbt minimera fönstret och låtsas läsa om andra världskriget på Wikipedia.
MSN Messenger var alltså en tjänst där man kunde övervaka sina vänners närvaro, manipulera sin egen tillgänglighet, trakassera folk med skakande fönster och bedriva känslomässig utpressning genom låttexter.
Och vi saknar skiten.
För trots all denna idioti fanns det något underbart med att logga in en fredagskväll och se att just den där personen var online.
Man behövde bara våga skriva.
Vilket man naturligtvis inte gjorde.
Man loggade ut och in igen.









