Den svenska kulturarbetaren har landets enda yrkestitel som kräver en halvtimmes förklaring vid varje släktmiddag. ”Vad jobbar du med?” är inte en fråga. Det är början på ett förhör. Kulturarbetaren försöker förklara att hen arbetar med konstnärliga processer, sceniska uttryck och tvärdisciplinära samarbeten. Morbror lyssnar, nickar och frågar sedan om det är något man får lön för.
Svaret är komplicerat. Inkomsten består av fyra olika saker. Ett stipendium, ett projektbidrag, en kurs i kreativt skrivande för kommunanställda och 1 800 kronor från en föreställning i februari. Fyra inkomstkällor och ändå ingen inkomst. Kulturarbetaren är Sveriges främsta expert på att omsätta heltidsarbete i deltidsersättning.
Hen har alltid tre projekt igång. Ett som precis startat, ett som väntar på finansiering och ett som pågått sedan 2019. Det sistnämnda har bytt namn fyra gånger, medverkande sex gånger och konstnärlig inriktning två gånger. Det enda som inte förändrats är att premiären ligger ungefär ett år framåt. Projektet är inte försenat. Det befinner sig i en fördjupad utvecklingsfas.
Året styrs av ansökningsperioder. Januari är planering, februari är ansökningar, mars är väntan, april är avslag och maj är omformulering. Sommaren används till att söka pengar för höstens arbete med att söka pengar till nästa vår. En bonde tittar på vädret. Kulturarbetaren tittar på Konstnärsnämndens kalender. Båda ber till högre makter, men bara den ena måste bifoga en konstnärlig meritförteckning.
Stipendiesystemet är ett eget mysterium. Alla känner någon som fick 150 000 kronor för att undersöka tystnadens betydelse i offentliga rum. Ingen känner någon som fick avslag, trots att nästan alla får det. Och ingen har någonsin träffat någon som satt i juryn. Juryn existerar i ett parallellt universum där konstnärlig kvalitet kan bedömas med poäng och där beslutet alltid är slutgiltigt.
Kulturarbetaren är naturligtvis frilansare. Det betyder att hen efter åtta timmars skapande får ägna kvällen åt bokföring, kundreskontra, försäkringar och påminnelser om obetalda fakturor. Den konstnärliga friheten är total. Särskilt friheten att själv betala sin sjukförsäkring och undra varför det inte finns några pengar kvar den tjugofemte.
Hen känner till varje källarscen, repetitionslokal och alternativt kulturhus inom trettio mils radie. Kan berätta vilka lokaler som har bäst akustik, sämst ventilation och vilka arrangörer som faktiskt betalar i tid. Men pensionsprognosen? Den är ett konceptuellt verk om framtidens osäkerhet. Pensionsmyndigheten har hittills avböjt att ställa ut det.
Släkten är också konsekvent. Varje jul frågar någon när kulturarbetaren tänker skaffa ett riktigt jobb. Samma person ringer sedan i mars och vill ha fyra fribiljetter till föreställningen. Gärna längst fram. Och finns det möjlighet att komma bakom scenen efteråt? Kulturen är tydligen inte ett arbete, men förmånerna ska vara desamma som för en anställd.
Samhället är inte mycket bättre. Vi lyssnar på musik hela dagarna, tittar på serier varje kväll, läser böcker på semestern och kräver offentlig konst som gör stadskärnan levande. Men någon ska ha betalt för att skapa allt detta? Då börjar det skruvas på sig. Kultur ska vara tillgänglig för alla, helst genom att ingen som producerar den har råd med hyran.
Det talas gärna om hur viktig kulturen är för demokratin, kreativiteten och samhällsutvecklingen. Sedan erbjuds konstnären exponering i stället för arvode. Exponering är en fantastisk betalningsmodell för beställaren. Hyresvärdar är dessvärre nästan provocerande ointresserade av den.
Ändå fortsätter kulturarbetaren. Trots avslagen, de tomma stolarna på premiären, den trasiga skrivaren och släktingarna som fortfarande undrar när utbildningen ska leda till ett jobb. För nästa projekt kan faktiskt bli något. Nästa föreställning kan beröra någon. Nästa bok kan förändra ett liv.
Och där sitter hen, klockan halv två på natten, med kallt kaffe och ännu en ansökan som ska vara inne före midnatt i morgon.
Det är hopplöst, opraktiskt och ekonomiskt fullständigt vansinnigt.
Men ett samhälle utan kulturarbetare skulle fortfarande ha pengar till underhållning. Det skulle bara inte finnas någon som gjorde den.









