Österlen. En gång ett stycke svensk landsbygd med jordbruk, fiskelägen och människor som faktiskt behövde bo där. Sedan upptäckte Stockholms kulturöverklass att solen gick upp även söder om Södermalm, och sedan dess har hela området förvandlats till en jättelik utomhusutställning för folk med ärvda pengar och linnebyxor för 3 800 kronor. Här köper man inte ett hus. Man köper en berättelse om sig själv. En berättelse där huvudpersonen har lämnat storstadens stress bakom sig, trots att samma jävla människa tillbringat hela sommaren med att försöka få en inredningstidning att fotografera köket.
Och ljuset. Detta förbannade ljus. Ingen som äger ett hus på Österlen kan prata i mer än fyra minuter utan att nämna ljuset. "Det är något alldeles speciellt med ljuset här." Ja, det är solljus, din självgoda idiot. Det kommer från en stjärna 150 miljoner kilometer bort och har funnits i några miljarder år. Men tydligen började det levereras först när en före detta kulturredaktör från Stockholm köpte en kringbyggd gård utanför Kivik. Nu står folk på sina terrasser med ett glas naturvin och pratar om hur ljuset faller över åkrarna, som om de personligen förhandlat fram vinkeln med universum.
Varenda liten by har minst en keramiker. Helst fyra. De sitter i ombyggda ladugårdar och tillverkar sneda skålar för 1 900 kronor styck. Skålarna är medvetet asymmetriska, vilket är ett konstnärligt sätt att säga att drejningen gick åt helvete. Bredvid ligger ett galleri där någon ställer ut tolv abstrakta målningar föreställande "landskapets inre rörelse". Ingen köper något. Alla nickar allvarligt, säger "spännande textur" och går vidare till nästa utställning för att dricka gratis bubbel. Österlen har fler konstnärer än kunder, och den ekonomiska modellen bygger på att alla lever på något helt annat.
Äppelmusten är en annan framgångssaga. På vanliga platser pressar man äpplen och får juice. På Österlen pressar man äpplen, skriver "hantverksmässig terroir" på flaskan och tar 149 kronor för 75 centiliter. Sedan kommer någon i halmhatt och förklarar att den har toner av sensommar, mineralitet och en diskret antydan av mormors trädgård. Det är för fan äppeljuice. Äpplen som trillat från ett träd och blivit överkörda av en maskin. Men häll upp skiten i ett vinglas så betalar folk vad som helst. Snart börjar väl någon sälja regnvatten från Brösarp för 200 kronor litern.
Lokalbefolkningen har utvecklat ett förhållande till sommargästerna som närmast påminner om meteorologi. De kommer i juni, kulminerar i juli och försvinner när skolorna börjar. Under tiden blockerar de smala vägar med sina enorma bilar, parkerar framför infarter och frågar var man hittar den mest "autentiska" fiskhandlaren. Samma fiskhandlare som de sedan klagar på eftersom han inte har havremjölk till kaffet. De bofasta vet att ovädret går över. Det gäller bara att hålla käften, ta betalt och undvika ögonkontakt tills september.
Och huspriserna. Ett gammalt gatuhus i Simrishamn med fuktskador, sneda golv och ett kök senast renoverat när Palme var statsminister kan numera marknadsföras som "en unik pärla med genuin patina". Priset kräver att köparen säljer en lägenhet i Stockholm, en mindre aktieportfölj och eventuellt ett njurpar. Mäklaren kallar en spricka i fasaden för karaktär och en toalett på gården för historisk charm. Köparen ler lyckligt. Äntligen får familjen uppleva enkelheten, för bara några miljoner kronor.
Sedan har vi rapsfälten. Varje vår exploderar hela Österlen i gult och då förvandlas tusentals vuxna människor till fotografer med exakt samma konstnärliga vision. Alla stannar på samma väg, vid samma fält, fotograferar från samma vinkel och publicerar samma bild med texten "Älskade Österlen". En gul åker. En blå himmel. En kvinna i vit klänning som står och tittar bort mot horisonten och försöker signalera att hon har kontakt med naturen. Det har hon inte. Hon har kontakt med sin följarskara och ett parkeringsförbud.
Hela Österlen har blivit en livsstilsbilaga med betande kor. Varje lada är en potentiell designbutik, varje gammal traktor ett dekorativt föremål och varje bonde en pittoresk statist i någon annans självförverkligande. Folk flyttar dit för att uppleva det genuina och ägnar sedan tio år åt att förvandla allting till exakt samma överprissatta koncept som de påstod sig vilja fly ifrån. När sista bonden lagt ner verksamheten kommer någon att öppna ett exklusivt retreat där stadsbor får betala 8 000 kronor för att prova på att mocka skit och återknyta kontakten med jorden.
Österlen har lyckats med konststycket att göra landsbygden till en lyxprodukt och vanligt dagsljus till ett försäljningsargument. Ett gigantiskt jävla självbedrägeri med havsutsikt, handdrejade muggar och pressade äpplen. Och korna står kvar i hagarna och tuggar, fullständigt ointresserade av att de numera ingår i ett premiumvarumärke för människor som betalat sex miljoner för att känna sig enkla.









