Det finns filmidéer som förändrar världen. Och så finns Shrek. En berättelse om en grönsvullen, kroniskt förbannad enstöring som bor i ett träsk, luktar avlopp och vill bli lämnad i fred. Det är hela konceptet. Någon på DreamWorks presenterade detta för en styrelse, fick 60 miljoner dollar och gick hem med känslan av att ha uppfunnit nästa Lejonkungen. De gjorde en film om en man som bor i en bajamaja och hatar besök. Sedan gjorde de tre till.
Shrek själv är en märklig hjälte. Han badar i lera, borstar tänderna med något som förmodligen lever och äter sådant som andra skulle ringa Anticimex om. Hans personlighet består av att vara sur, grön och illaluktande. Det är som om någon tagit en svensk husvagnsägare i november, slutat betala sophämtningen och gjort honom till huvudperson i en barnfilm.
Och sedan har vi Åsnan. Herregud, Åsnan. En varelse vars enda funktion är att aldrig, under några som helst omständigheter, hålla käften. Han pratar när de går, när de stannar, när de sover och sannolikt även under narkos. Åsnan är den där kollegan som följer med på tjänsteresa och redan innan taxin lämnat flygplatsen berättat hela sin barndom. Han är en podd som ingen prenumererat på och som saknar pausknapp.
I den svenska dubbningen lyckades Jonas Malmsjö förvandla Åsnan till ett eget nationellt fenomen. Samuel Fröler står där och försöker vara ett hotfullt träskmonster medan Malmsjö låter som en överentusiastisk konferencier på en kommunal personalfest. Det är inte längre en amerikansk animerad åsna. Det är en svensk underhållare som fått fri tillgång till mikrofonen och vägrar lämna scenen.
Lord Farquaad förtjänar ett eget kapitel. En liten, maktgalen diktator med frisyr som en uppochnedvänd blomkruka och ett slott som är så astronomiskt högt att arkitekten måste ha frågat om beställaren behövde prata med någon. Farquaad är själva definitionen av kompensationsbygge. Aldrig har så många torn uppförts för att dölja så få centimeter. Det är som om Napoleon beställt ett köpcentrum av Dubai.
Och musiken! Filmen hinner knappt börja innan Smash Mouths All Star drar igång. Låten spelas under öppningsminuterna och har sedan dess förföljt mänskligheten som en könssjukdom med gitarrsolo. Ingen kan höra de första tonerna utan att omedelbart tänka på en grön tjockis som kliver ur ett utedass. Bandet gjorde en hit. Shrek gjorde den till ett livstidsstraff.
Sedan kommer löken. Den förbannade löken. Shrek förklarar att troll har lager, precis som lökar. Ett resonemang så banalt att det hade underkänts på en lågstadielektion om grönsaker. Ändå har en hel generation vuxna människor citerat denna replik som om den vore hämtad ur Nietzsches samlade verk. Det är ingen livsfilosofi. Det är innehållsförteckningen till en fransk löksoppa.
Det verkliga offret är förstås föräldrarna. Ett barn ser Shrek en gång och bestämmer sig för att den ska visas dagligen tills någon flyttar hemifrån. Efter fyrtio visningar kan föräldrarna varenda replik, vartenda pruttljud och exakt när Åsnan ska börja skrika. De sitter i soffan med tom blick och hör löksamtalet för trettioåttonde gången. Någon föreslår en annan film. Barnet börjar gråta. Shrek vinner igen.
Och så internet. Shrek har sedan länge slutat vara en film och blivit ett självförsörjande ekosystem av memes. Hans ansikte dyker upp på allt från födelsedagstårtor till bilder där han av oförklarliga skäl framställs som mänsklighetens yttersta ideal. Filmen från 2001 har blivit en digital religion där ingen riktigt vet om man dyrkar honom ironiskt längre.
Men det värsta är att Shrek faktiskt är bra. Den driver med sagor, gör narr av Disney, har hjärta och fungerar fortfarande. Man skrattar trots att man vet precis vad som kommer.
DreamWorks tog ett illaluktande troll, en pratglad åsna och en halv lök och skapade något som hela världen älskar.
Det är imponerande.
Det är också det starkaste beviset hittills för att mänskligheten inte har särskilt höga krav.









