Pokémon. Ett japanskt miljardimperium byggt på den briljanta affärsidén att barn ska springa runt i skogen, kidnappa små djur, trycka in dem i minimala bollar och sedan tvinga dem att slåss för underhållning.
Och detta kallar vi familjevänligt.
Tänk dig att någon lanserade samma koncept med riktiga hundar. "Samla alla 151 raserna, lås in dem i tennisbollar och låt din chihuahua elchocka grannens tax." Polisen hade varit där innan första reklamfilmen var färdig.
Men måla hundarna gula, ge dem stora ögon och låt dem skrika sitt eget namn, så har du plötsligt världens mest älskade underhållningskoncept.
Pikachu. En gul, överviktig hamster med elproblem och ett ordförråd som understiger genomsnittet i Paradise Hotel. Den har skrikit "Pika Pika" i tre decennier. TRE DECENNIER! Och folk tycker fortfarande att den är gullig.
Hade din kollega kommunicerat så på jobbet hade HR kopplats in före lunch.
Och Ash Ketchum. En tioåring som vandrar runt utan föräldrar, utbildning eller fast bostad, i sällskap med ett gäng farliga djur. Socialtjänstens största misslyckande sedan någon uppfann familjevloggen.
Men det verkligt sjuka är samlarna.
Fullvuxna människor med bolån, tjänstepension och begynnande prostataproblem som står och darrar av upphetsning inför ett holografiskt kort föreställande en eldsprutande ödla.
"DEN ÄR VÄRD 40 000 KRONOR!"
Nej, Pontus. Det är en bit kartong. Du är 43 år. Din fru vill renovera badrummet och du har precis köpt en Charizard för motsvarande priset av en värmepump.
Och nu firar Pokémon 30 år!
Hur? Genom att sälja ännu fler kort, förstås. Jubileumsexpansionen 2026 innehåller bland annat 30 olika Pikachu-kort. TRETTIO! Samma förbannade elektriska gnagare i olika poser.
Det är som om IKEA skulle sälja Billyhyllan i 30 förpackningar och kalla det en revolution.
Och 2027 kommer Pokémon Winds och Pokémon Waves. För uppenbarligen räckte inte eld, vatten, rubiner, safirer, svärd och sköldar. Nu ska vi tydligen samla väderfenomen också.
Hela spelserien går ut på att fånga monster, träna monster, slåss med monster och sedan köpa nästa spel för att göra exakt samma sak igen.
Det är som ett livslångt gymkort, fast utan risken att någonsin bli vältränad.
Och Pokémon GO! Äntligen en app som fick överviktiga gamers att lämna soffan. Inte för hälsans skull, naturligtvis, utan för att fånga en digital råtta bakom återvinningsstationen på ICA.
Pokémon har lyckats med det omöjliga: att förvandla djurplågeri till barnunderhållning, hasardliknande samlande till hobby och medelålders män till hysteriska småbarn.
Gotta catch 'em all?
Gotta get a fucking life.









