Det finns två sorters människor i världen. De som använder Photoshop och de som någon gång har försökt säga upp Photoshop. Den första gruppen har lärt sig bildbehandling. Den andra har lärt sig vad psykisk uthållighet innebär.
Adobe säljer inte längre programvara. De har uppfunnit digital hyresrätt. Du får bo i Photoshop så länge du betalar, men försök flytta ut så får du genomgå en separation med fler bekräftelser än en skilsmässa. ”Är du säker?” Ja. ”Vill du verkligen lämna?” Ja. ”Vi har ett erbjudande!” JAG VILL BARA SLUTA BETALA FÖR ATT BESKÄRA BILDER PÅ MIN KATT.
Och det fina är att abonnemanget fortsätter dra pengar även de månader du inte öppnar programmet. Adobe har lyckats ta betalt för kreativitet som aldrig inträffar. Det är som ett gymkort, fast hantlarna kostar extra.
Att starta Photoshop är en religiös upplevelse. Först kommer den lilla blå symbolen. Sedan händer ingenting. Sedan händer ännu mindre. Datorns fläkt går igång som om den försöker lyfta från Arlanda. Efter tre minuter öppnas programmet. Du ville beskära en bild från 4:3 till 16:9. En uppgift som en gratisapp utför innan du hunnit tänka ordet bildformat.
Men i Photoshop kan du göra det professionellt. Det betyder att du behöver en dator för 35 000 kronor och ett abonnemang som överlever dina barnbarn.
Och verktygen! Det finns ungefär åtta olika sätt att markera något. Trollstav, snabbmarkering, objektmarkering, lassoverktyg, polygonlasso, magnetlasso och några till som ingen vågat röra sedan 2008. Fråga en erfaren Photoshopanvändare vilket som är bäst och du får ett fyrtio minuter långt svar som börjar med ”det beror på”.
Lagerpaletten är ett särskilt kapitel. Där ligger 147 lager med namn som ”Lager 23 kopia 4”, ”Kurvor 7” och ”TEST RÖR EJ”. Det ser ut som ett arkiv efter en särskilt infekterad skilsmässa. Ingen vet vad hälften innehåller. Tar du bort ett lager försvinner plötsligt modellens vänstra öra.
Och filnamnen. Herregud, filnamnen.
slutgiltig.psd
slutgiltig2.psd
slutgiltig-NY.psd
slutgiltig-version-2-NY-ANVAND-DENNA.psd
slutgiltig-version-2-NY-ANVAND-DENNA-FIXAD-VERKLIGEN.psd
Den sista filen är naturligtvis fel version. Den rätta ligger på en extern hårddisk som slutade fungera 2019.
Men Photoshopanvändare är ett märkligt släkte. De kan inte komma ihåg sin partners födelsedag, men Ctrl+Alt+Shift+E sitter i fingrarna sedan 1997. Väcker du en grafiker mitt i natten och skriker ”fri transformering” svarar personen reflexmässigt Ctrl+T innan ögonen öppnats.
Det är en form av muskelminne som bara återfinns hos konsertpianister, stridspiloter och människor som gjort för många reklambanners.
Och ordet photoshoppat! Det är kanske Adobes största bedrift. Ett företag har lyckats göra sitt produktnamn synonymt med att verkligheten inte går att lita på. Ser en kändis konstig ut? Photoshoppad. Har någon sex fingrar? Photoshoppad. Ser hamburgaren på reklambilden god ut? Definitivt photoshoppad.
Sedan kom AI.
Det som tidigare krävde sex timmars noggrann maskning, tre kaffekoppar och ett nervöst sammanbrott görs nu med en mening. ”Ta bort bilen i bakgrunden.” Klart. ”Byt himlen till solnedgång.” Klart. ”Gör personen lite gladare.” Klart.
Någonstans sitter en pensionerad retuschör som ägnade 1998 åt att frilägga en pudel, tittar på skärmen och undrar vad fan hela livet gick ut på.
Det mest typiska är att Photoshop nu har blivit så bra på AI att programmet erbjuder ett förenklat läge där du kan skriva vad du vill göra. Efter trettio år av att lära oss 400 verktyg har Adobe alltså kommit fram till att det kanske vore smidigt att bara fråga människan.
Men vi måste ändå älska Photoshop lite. Det har varit den digitala bildvärldens schweiziska armékniv i decennier. Det är vansinnigt kraftfullt, ofta genialiskt och fortfarande oumbärligt för många proffs.
Problemet är bara att den schweiziska armékniven numera har månadsavgift.
Och försöker du stänga den frågar den om du verkligen är säker.
Ja, Adobe. Vi är säkra.









