Die Hard är filmserien som bygger på en enkel premiss: John McClane ska bara uträtta ett alldeles vanligt ärende, men någon har tyvärr planerat ett terrordåd på exakt samma adress. Fem gånger. Efter tredje filmen borde FBI ha slutat jaga terrorister och börjat övervaka McClanes semesterbokningar.
Allt börjar 1988 med att Bruce Willis kommer till en julfest i en skyskrapa. Han tar av sig skorna för att vila fötterna, vilket visar sig vara det sämsta beslutet sedan någon uppfann glassplitter. Inom tjugo minuter har festen förvandlats till ett gisslandrama och McClane till världens första polis som bekämpar internationell terrorism med bara fötter och dålig kommunikation.
Ventilationstrummorna blir hans huvudsakliga transportmedel. Medan normala människor använder korridorer kryper McClane genom byggnadens innandöme och svär åt fastighetsägaren. Det är förmodligen den enda actionfilmen där huvudpersonen tillbringar mer tid i ventilationssystemet än en professionell servicetekniker.
Och så har vi Hans Gruber. Alan Rickman spelar skurken med sådan elegans att man nästan önskar att han fick behålla pengarna. Han bär skräddarsydd kostym, citerar klassiker och talar med utsökt diktion. Motståndaren är en svettig amerikan i undertröja som skriker förolämpningar genom en kommunikationsradio. Det är en intellektuell kraftmätning där den ena parten har läst filosofi och den andra har hittat en pistol på toaletten.
McClane blir samtidigt allt blodigare. Första halvtimmen har han ett litet sår. Efter en timme har han förlorat mer blod än en genomsnittlig blodcentral samlar in på en förmiddag. Ändå uppstår aldrig tanken att uppsöka sjukvård. Han river bara en bit tyg från skjortan, knyter den runt valfri kroppsdel och fortsätter rädda civilisationen.
Sedan kommer uppföljarna. Först en flygplats, därefter New York, sedan landets digitala infrastruktur och till slut Ryssland. Skalan växer medan grundproblemet förblir detsamma: John McClane har lämnat hemmet. Hans familj måste ha utvecklat en särskild rutin när han säger att han bara ska iväg en stund. Kontrollera försäkringarna. Ring ambassaden. Köp ingen returbiljett.
Explosionerna följer förstås särskilda naturlagar. En byggnad kan explodera med kraft nog att pulverisera ett kvarter, men den som går långsamt därifrån behöver aldrig vända sig om. Tryckvågen respekterar tydligen människor med självförtroende. McClane kan dessutom kasta sig genom glasrutor, falla från byggnader och bli beskjuten från samtliga väderstreck. Hans största medicinska problem är ändå heshet.
Och skjortan. Den börjar kritvit, välstruken och full av framtidstro. Två timmar senare är den en blodig disktrasa som borde omhändertas av kriminaltekniker. Skjortan genomgår seriens mest konsekventa karaktärsutveckling. Den börjar med karriärmöjligheter och slutar med posttraumatisk stress.
Sedan har vi juldebatten. En film med gisslantagning, avrättningar och en man som faller från en skyskrapa har blivit obligatorisk julunderhållning. Allt tack vare en julfest och repliken om maskingeväret följd av ett muntert ho ho ho. Svenskar kan diskutera detta i timmar, som om julens egentliga budskap vore att spränga en hiss.
Filmen skapade dessutom en hel affärsmodell i Hollywood. Plötsligt kunde varje manus beskrivas med tre ord: Die Hard på. Die Hard på en buss. Die Hard på ett fartyg. Die Hard i en hockeyarena. Nästa logiska steg hade varit Die Hard på ett äldreboende, där McClane råkar besöka sin svärmor samtidigt som internationella terrorister kapar bingokvällen.
Och ändå fungerar originalet fortfarande. Bruce Willis är förbannad, Hans Gruber är briljant och ingen verkar ha övervägt att installera ordentliga säkerhetsdörrar.
Fem filmer senare återstår seriens viktigaste lärdom: Om John McClane dyker upp på din julfest, gå hem.









