Saab var aldrig bara en bil. Saab var ett sätt att meddela omvärlden att man hade tänkt lite längre än alla andra. Ofta så långt att man hamnat på fel sida av rimligheten. Det var bilen för den som ville vara annorlunda, men absolut inte ville erkänna att det var därför man köpt den.
Ta tändningslåset. Det sitter mellan framstolarna. Inte vid ratten, där varje frisk människa förväntar sig att hitta det, utan nere vid växelspaken. Saabägaren förklarar omedelbart att det handlar om säkerhet och ergonomi. Ingen har frågat. Du skulle bara åka med till mataffären. Nu sitter du fast i en föreläsning om krockvåld.
Saab byggdes av ett företag med rötterna i flygindustrin, och detta har ägarna påmint omgivningen om sedan 1947. Flygingenjörer! Aerodynamik! Cockpit! Det är ett ganska storslaget arv för en bil vars centrallås kan kräva tre försök och en rejäl smäll med handflatan. Man kunde konstruera avancerade flygplan, men bakluckan fick gärna kräva ett särskilt handlag som bara tredje ägaren behärskade.
En Saabägare är heller aldrig bilintresserad. Han är saabägare. Det är en identitet, ett medlemskap och en fullgod ersättning för socialt umgänge. Frågar du vilken bil han har får du årsmodell, motorbeteckning, växellådstyp och en redogörelse för varför just hans exemplar tillverkades innan kvaliteten började försämras. Vilket den alltid gjorde året efter hans eget.
Instrumentbrädan var däremot ett mästerverk. Särskilt Night Panel, funktionen som släcker nästan alla instrument utom hastighetsmätaren. Äntligen kunde svensken köra genom mörkret utan att störas av information. Det var flygteknikens bidrag till bilismen: en knapp som gör att man slipper se vad man betalat för. Ägarna älskade den. Övriga mänskligheten klarade sig med att sänka ljusstyrkan.
Sedan har vi turbon. Saab gjorde turbomotorn till en del av sin identitet på sjuttiotalet, och entusiasterna har behandlat detta som en dagsaktuell världsnyhet sedan dess. Nämn en modern sportbil så får du omedelbart höra att Saab minsann hade turbo redan 1978. Det spelar ingen roll om diskussionen handlar om vinterdäck. Turbon ska in. Den är deras månlandning.
Saab 900 är förstås den heliga skriften. Den klassiska karossen, den välvda vindrutan, den säregna bakrutan. Allt är oförklarligt vackert för den invigde och fullständigt obegripligt för resten av befolkningen. En riktig 900 ska helst ha gått 38 000 mil, lukta gammal kupévärme och ha minst ett elektriskt fel som betraktas som en del av personligheten.
Saabägaren kallar det aldrig för ett fel heller. Det är en egenhet. Kärvar fönsterhissen är det karaktär. Gnisslar instrumentpanelen är det patina. Startar bilen först på fjärde försöket är den känslig för väderomslag. En annan bil hade lämnats på verkstad. En Saab får förståelse, uppmuntran och en ny chans efter lunch.
Den 19 december 2011 gick Saab Automobile i konkurs. Ett fullständigt sammanbrott för ett bilmärke som under decennier lyckats övertyga en trogen kundkrets om att det tillverkade världens klokaste bilar. Problemet var bara att kundkretsen var ungefär lika stor som en välbesökt hembygdsförening. Ingen svensk bil har haft så hängivna ägare och så förtvivlat få köpare.
Sedan dess har reservdelsjakten blivit en nationell underjordisk verksamhet. Någon behöver en originalknapp till klimatanläggningen och får telefonnumret till en pensionerad mekaniker utanför Falköping. Han känner i sin tur en man med ett förråd. Tre telefonsamtal senare ligger en begagnad plastdetalj i ett vadderat kuvert. Pris: 850 kronor och ett löfte om att aldrig slänga originaldelar.
Och Saabträffarna fortsätter. År efter år samlas entusiaster för att lyfta motorhuvar, jämföra inredningar och diskutera vilka årsmodeller som egentligen var de sista riktiga. Det märkliga är att den sista riktiga Saaben har tillverkats vid minst sju olika tillfällen, beroende på vem som håller i kaffekoppen.
Det är också här man måste ge Saab ett erkännande. Fabriken kunde stängas, produktionen upphöra och företaget försvinna. Men ägarnas lojalitet gick inte att försätta i konkurs. De fortsatte köra, skruva, leta delar och försvara tändningslåsets placering inför fullständigt ointresserade passagerare.
Saab lyckades med något som nästan inget annat bilmärke har klarat: att förlora hela bilmarknaden och ändå behålla varenda diskussion om vem som byggde de bästa bilarna.
Och någonstans i Trollhättan står fortfarande en mörkgrön 900 med 42 000 mil på mätaren.
Den är inte till salu.
Ägaren väntar på att företaget ska komma tillbaka.









