Spikmattan är ett av svensk hälsobranschs största genidrag. Någon tog en bit skumgummi, monterade sexhundra vassa plastpiggar på den och bestämde att det här skulle säljas som avslappning. Och svenskarna köpte. För trehundra kronor fick man möjligheten att frivilligt utsätta sig för något som annars hade lett till en polisanmälan.
Köpet skedde en söndagskväll efter att någon läst ett inlägg om stress. Man var trött, hade ont i nacken och behövde förändra sitt liv. Istället för att arbeta mindre beställde man en plastförsedd tortyrmatta. Det är ändå en ganska exakt sammanfattning av svensk stresshantering. Problemet är att livet gör ont. Lösningen är att lägga till mer smärta, men under kontrollerade former.
Första användningen är en psykologisk prövning. Man sätter sig försiktigt, drar upp axlarna och börjar långsamt sänka ryggen mot piggarna. Halvvägs stannar man. Andas. Samlar mod. Fortsätter ytterligare tre centimeter. Andningen påminner om förlossningsavdelningens mest ansträngda ögonblick. Skillnaden är att ingen barnmorska finns där och att slutresultatet bara är en femtioåring som ligger på plast.
Efteråt är hela ryggen täckt av röda prickar i ett perfekt rutmönster. Märkena sitter kvar i fyrtio minuter och antyder att något allvarligt inträffat. Ägaren visar stolt upp ryggen för sin partner, som frågar om det verkligen ska bli så där. Absolut, svarar ägaren. Det betyder att blodcirkulationen har kommit igång. Det är den medicinska förklaringen till precis allt som händer när huden blir röd.
Instruktionen rekommenderar femton minuter. Ingen vet varför. Efter fyra minuter har de flesta somnat. Det är möjligen spikmattans största prestation: den får människor att somna på ett underlag som hade diskvalificerats från ett medeltida fängelse. Kroppen kapitulerar helt enkelt. Hjärnan konstaterar att situationen är hopplös och stänger verksamheten.
Och vilka fantastiska egenskaper den tillskrivs! Nej, ursäkta, vilka omfattande egenskaper. Den hjälper mot nackspänningar, ryggbesvär, huvudvärk, stress, sömnproblem och dåligt samvete. Har man glömt att ringa sin mamma kan man tydligen ligga på piggarna en kvart och återställa den emotionella balansen. Det enda spikmattan ännu inte påstås kunna behandla är parkeringsböter.
Användningen är intensiv. Första veckan ligger man på den varje kväll. Andra veckan rekommenderar man den till arbetskamraterna. Tredje veckan har man börjat tala om akupressur med den självsäkerhet som normalt kräver läkarlegitimation. Fjärde veckan glömmer man den. Sedan står den bakom garderobsdörren i fyra år och samlar damm. Trehundra kronor för tre veckors behandling och fyrtioåtta månaders förvaring.
När gäster hittar den uppstår alltid samma ritual. Någon pekar och frågar vad det är. Ägaren förklarar entusiastiskt. Gästen vill prova, lägger försiktigt ett finger mot piggarna och utbrister ”AJ!” innan någon egentlig kontakt uppstått. Fem minuter senare ligger gästen på golvet och försöker förklara att det faktiskt börjar kännas ganska skönt. Grupptryck har fått människor att göra betydligt värre saker, men sällan i ett sovrum med dimbar takbelysning.
Forskningen är dessutom mindre imponerad än ägarna. I en studie blev deltagarna mindre stressade och sov bättre, men de som använde spikmatta fick inte bättre resultat än de som bara tog sig tid att koppla av. Det är en besvärande upptäckt för en produkt vars viktigaste komponent är smärta. Tre hundralappar för att vetenskapligt återupptäcka fenomenet att ligga ner.
Ändå försvarar ägarna sin investering. ”Jag sover mycket bättre”, säger de. Hur mycket bättre? Oklart. Hur ofta används mattan? Sällan. När började förbättringen? Ingen minns. Men produkten fungerar, för man kände något när man använde den. Att den känslan huvudsakligen bestod av sexhundra plastpiggar i ryggen betraktas som ett kvitto på kvalitet.
Spikmattan sammanfattar slutligen hela den svenska hälsobranschens affärsidé. Om någonting är behagligt är det misstänkt. Om någonting gör lite ont måste det vara nyttigt. Ju mer man lider, desto mer investerar man i sin hälsa.
Vi har lyckats kommersialisera smärta och marknadsföra den som återhämtning.
Och hemma bakom garderobsdörren står beviset på att svensken gärna betalar trehundra kronor för att få ont i ryggen, så länge förpackningen lovar att det är bra för honom.









