Det finns datorspel där man räddar världen. Där man bekämpar utomjordingar, erövrar kungariken och överlever zombieapokalypser. Och så finns The Sims, där man betalar pengar för att gå till jobbet, betala räkningar, städa toaletten och försöka få en åttaåring att göra läxorna.
Det är alltså exakt det liv man spelar för att slippa. Fast med sämre grafik och fler toalettbesök.
Man kommer hem efter en lång dag, tittar på disken i köket och tänker: Fan, jag behöver koppla av. Sedan startar man The Sims och ägnar tre timmar åt att bygga ett kök där en digital människa kan diska.
Det är inte underhållning. Det är hushållsarbete med grafikkort.
Och husbyggandet! Herregud. Fyra timmar lägger man på att välja tapeter, vinkla en soffa och hitta exakt rätt golvlampa. Man bygger ett arkitektritat drömhus med panoramafönster, pool och öppen planlösning. Sedan spelar man i tolv minuter, konstaterar att det blev tråkigt och börjar bygga ett nytt hus.
The Sims är det enda spelet där man hellre renoverar än bor.
Och alla har gjort det. Alla. Tagit bort stegen från poolen och sett vad som händer. Någon gång i The Sims historia satt en tonåring i Borås och upptäckte att det gick att dränka en digital familj genom att ta bort en stege. Sedan spred sig kunskapen över världen snabbare än internet självt.
Det är märkligt att ett spel som marknadsförs som familjevänligt har utbildat en hel generation i kreativ fastighetsbaserad kriminalitet.
Men man behöver faktiskt inte mörda sina simmar. De klarar det alldeles utmärkt själva.
En sim kan stå framför ett fullt kylskåp och svälta ihjäl eftersom någon annan står i vägen. Den kan missa jobbet för att den inte kommer förbi en stol. Den kan kissa på sig medan den väntar på att få använda toaletten som står två meter bort.
Artificiell intelligens? De här idioterna behöver en särskild utbildning för att öppna en dörr.
Sedan har vi språket. Simlish. Ett påhittat tungomål som låter som italienska spelat baklänges av någon som fått en stekpanna i huvudet.
"Sul sul!"
"Dag dag!"
Man förstår ingenting, men på något märkligt sätt hör man exakt när en sim är förbannad över att någon har ställt en tallrik på golvet.
Och så fusket. Man börjar ambitiöst med en liten familj i ett billigt hus. Nu ska vi kämpa oss upp! Tjäna pengar! Bygga ett liv!
Tre minuter senare har man skrivit motherlode fjorton gånger och sitter på en förmögenhet som skulle få familjen Wallenberg att börja jämföra elavtal.
Sedan undrar man varför spelet inte längre är roligt.
Grattis. Du har återskapat problemet med ärvda pengar på åtta minuter.
Familjerna heter naturligtvis aldrig Svensson. Nej, man skapar familjen von Silvercrona, familjen Montgomery eller familjen Stjärnljus. Alla är vackra, har perfekta käklinjer och karriärer inom något kreativt.
I verkligheten heter man Andersson, jobbar på kommunen och har inte tvättat sängkläderna sedan september.
Och expansionerna! Vilken fantastisk affärsidé. Grundspelet är numera gratis, men vill man ha årstider, husdjur, universitetsliv och ytterligare några möjligheter att missa jobbet får man öppna plånboken igen.
Det finns expansioner, spelpaket, prylpaket och småpaket. Köper man tillräckligt mycket extra innehåll har man snart lagt mer pengar på sitt digitala hem än på möblerna i sitt riktiga.
EA har lyckats sälja vardagslivet på avbetalning.
Och trots allt detta är The Sims en av världens mest framgångsrika spelserier. Miljontals människor har ägnat oräkneliga timmar åt att se små datorgenererade människor sova, laga mat, gå på toaletten och bli arga på disk.
Vi har alltså utvecklat en civilisation som kan simulera hela universum, och vi använder tekniken till att bestämma om en digital kvinna ska ha ett runt eller fyrkantigt soffbord.
Det verkligt sjuka är att man älskar det.
För klockan tre på natten, när det egna rummet ser ut som en återvinningscentral efter en explosion, sitter man där och justerar gardinerna i sitt digitala vardagsrum.
Och tänker:
Fan, vad fint jag har det.









