Det finns skådespelare som får publiken att sitta på helspänn. Och så finns Tom Hanks, som får en hel biosalong att omedelbart sänka axlarna. I samma sekund han dyker upp på duken vet alla att det kommer ordna sig. Det kan vara krig, flygplanshaveri, internationell terrorism eller fullständig samhällskollaps. Spelar Tom Hanks huvudrollen finns åtminstone en anständig människa på plats. Någon som kommer att göra det rätta, även om det innebär att han måste gå genom ett brinnande flygplan och samtidigt hjälpa en äldre dam med handbagaget.
Hans specialitet är den hederlige mannen som placeras i en fullständigt orimlig situation och sedan försöker lösa den genom att vara rimlig.
Han har varit strandsatt på en ö, instängd på en flygplats, kapten på ett kapat fartyg och astronaut på väg att dö i rymden. Och inte en enda gång verkar någon av hans rollfigurer ens ha övervägt möjligheten att bli skurk. En annan skådespelare hade börjat planera hämnd efter tredje motgången. Tom Hanks börjar organisera en arbetsgrupp.
I Cast Away lyckades han med något som borde vara filmhistoriskt omöjligt. Han fick en bortdriven volleyboll att bli en av filmhistoriens mest sörjda bifigurer. Wilson hade inget ansikte, inga repliker, ingen karaktärsutveckling och bokstavligen ingen personlighet. Ändå satt miljoner vuxna människor och grät när bollen flöt bort.
Det är en prestation som borde ha gett volleybollen en Oscarsnominering. Bästa manliga biroll. Motivering: Var rund. Fanns där. Försvann.
I The Terminal spelar han en man som fastnar på en flygplats. En normal människa hade efter fyra timmar börjat skrika på personalen, kräva ersättning och skriva ett rasande inlägg på Facebook. Tom Hanks bygger i stället upp ett fungerande vardagsliv, skaffar vänner och bidrar till arbetsmoralen. Han är den enda personen i filmhistorien som kan bli strandsatt på en internationell flygplats och förvandlas till månadens medarbetare.
I Apollo 13 får han problem med ett rymdskepp. Hans reaktion är ungefär densamma som om någon upptäckt att kaffemaskinen på kontoret behöver avkalkas. Okej, vi har ett problem. Då löser vi det. Ingen anledning att höja rösten.
Och så har vi hans sorgsna ansikte.
Det är ett helt eget filmiskt verktyg. Regissörer behöver varken musik, dialog eller avancerade specialeffekter. De behöver bara rikta kameran mot Tom Hanks när han inser att livet inte riktigt blev som han tänkt sig. En liten darrning kring munnen. En blick mot horisonten. Möjligen en försiktig utandning. Sedan sitter hela publiken och bearbetar sin barndom.
Han kan få ett vanligt farväl vid en busshållplats att kännas som slutet på den västerländska civilisationen.
Han vann dessutom två Oscars för bästa manliga huvudroll två år i rad, för Philadelphia och Forrest Gump. Det är en bedrift som andra skådespelare hade byggt ett helt liv av intervjuer, självbiografier och dokumentärer kring. Tom Hanks verkar i stället ha ägnat de följande trettio åren åt att uppträda som om han fått ett trevligt diplom från bostadsrättsföreningen.
Och så samlar han på gamla skrivmaskiner.
Naturligtvis gör han det.
Om man bad hela världen gissa vilken hobby Tom Hanks har skulle nittionio procent svara gamla skrivmaskiner. Den sista procenten skulle svara modelljärnvägar. Det är nästan provocerande konsekvent. Mannen har byggt en filmkarriär på anständighet och ägnar sin offentligt dokumenterade samlarpassion åt apparater som väger tolv kilo, kräver färgband och aldrig har skickat ett elakt mejl.
För i slutändan är Tom Hanks inte bara en skådespelare. Han är den snälla farbrorn som hela världen, utan att hålla något formellt möte, har kommit överens om att lita på.
Om civilisationen kollapsade i morgon skulle mänskligheten förmodligen inte välja en general, president eller miljardär att leda återuppbyggnaden.
Vi skulle välja Tom Hanks.
Och han skulle tacka ja, motvilligt, efter att först ha kontrollerat att alla fått kaffe.









