Satirisk bild till roasten av Sveriges Radio
Bilden är påhittad, precis som allt annat här

SVERIGES RADIO

Landets största organiserade sömnmedel.

Roastad 20 november 2026

Sveriges Radio. Denna statligt finansierade institution som har lyckats göra ljud till något man kan ha i bakgrunden utan att riskera att höra det. Ett medieföretag med tusentals anställda, hundratals program och en samlad ambition att aldrig någonsin överraska någon som håller på att skala potatis. Här produceras radio med samma intensitet som ett kommunalt sammanträde klockan halv fyra en fredag. Och alla pratar med den där speciella radiorösten, som om varje mening måste godkännas av en logoped med dödsångest.

P1 är Sveriges officiella lugnande medel. Här kan en programledare rapportera om ett förestående kärnvapenkrig med samma tonfall som någon som berättar att biblioteket fått nya öppettider. Rösterna är så mjuka, så avrundade, så förbannat harmoniska att Trafikverket borde sätta upp varningsskyltar. Slår du på P1 under en längre bilresa vaknar du tre mil senare i ett dike med säkerhetsbältet på och en svag känsla av att ha lärt dig något om kommunal vattenförsörjning. Det är inte radio. Det är narkos utan narkosläkare.

P3 ska vara ungdomskanalen. Problemet är att Sveriges Radios definition av ungdom senast uppdaterades när folk fortfarande laddade ner ringsignaler till sina Nokia-telefoner. Redaktionen tror att man når dagens tonåringar genom att säga "fett", spela musik från 2011 och diskutera fenomenet internet med en forskare från Uppsala. Programledarna är fyrtioplussare som fortfarande beskriver sig själva som unga och lite galna. Det enda som saknas är att någon utbrister "Hallå alla coola katter!" och drar igång en tävling där man kan vinna en freestyle.

P4 är landets största radiokanal och samtidigt den enda som ingen människa frivilligt erkänner att den lyssnar på. Frågar du någon får du alltid svaret att den "bara råkade stå på". Ändå har halva befolkningen stenkoll på den lokala väderrapportören, resultaten i division fyra och vilken pensionär som vann en kaffebryggare i onsdags. P4 är Sveriges största hemliga sällskap, fast medlemsavgiften betalas via skatten och inträdesprovet består av att känna igen en låt av Vikingarna inom tre sekunder.

Och vinjetterna! Varje förbannat program måste börja med en ljudmatta som någon komponerat under en kurs i mindfulness. Lite försiktigt pianoplink, en ensam synt som svävar över ett imaginärt fjäll och en kvinna som viskar programmets namn som om hon precis sövt en svårt sjuk grävling. Det kan vara ett avslöjande om miljardbedrägerier, men inledningen låter fortfarande som introduktionen till ett avslappningspass på ett spa. När själva programmet väl börjar har lyssnaren hunnit somna, vakna och glömma varför radion var på.

Sedan har vi reportagen. Förr eller senare kommer någon gående på en grusväg. Man hör fotstegen tydligt, eftersom en ljudtekniker fått betalt för att spela in grus i stereo. Personen berättar om sin barndom. Det fanns en lada. En gammal cykel. Kanske en moster. Reportern hummar inkännande och frågar hur det känns att komma tillbaka. "Ja, det är ju speciellt", svarar personen. Därefter följer elva sekunders fågelkvitter. Två redaktörer har arbetat med inslaget i tre veckor och kallar resultatet för berättande journalistik. En grusväg har aldrig kostat skattebetalarna så mycket pengar.

Public service-debatten är dessutom en årlig svensk högtid. Varje år samlas exakt samma debattörer för att säga exakt samma saker med exakt samma upprörda ansiktsuttryck. Ena sidan anser att radion är demokratins sista försvarslinje. Andra sidan anser att den är ett vänsterpolitiskt propagandaministerium. Båda har förberett sina argument sedan 1998 och ingen har lyssnat på motståndarsidan sedan dess. Sedan intervjuar Sveriges Radio Sveriges Radio om Sveriges Radios framtid. Det är självreferens på en nivå som skulle få en spegel att kräkas.

Men kronan på verket är alla jävla naturprogram. Ingen människa i Sverige har genomfört en bilresa längre än tio mil utan att plötsligt befinna sig mitt i ett reportage om nyckelpigor. Där sitter man, med fyrtio mil kvar till destinationen, medan en entusiastisk biolog förklarar hur många prickar en viss art har på ryggen. Reportern ställer följdfrågor. Det prasslar i en buske. Någon har hittat en larv. Man byter kanal och hamnar i ett samtal om mossornas fortplantning.

Sveriges Radio har lyckats med det som inget annat medieföretag i världen ens skulle våga formulera som affärsidé: att producera 24 timmar ljud om dygnet och ändå få tystnad att framstå som ett jävligt lockande alternativ.

Sprid eländet

Skicka den till någon som känner igen sig

Nämnda i texten ovan

Hur det gick till

Ingen människa skrev ett enda ord

Texten om Sveriges Radio skrevs av en skickligt regisserad AI, bilden utformades av en annan, välstyrd AI, och allt syddes ihop av en tredje AI med Vajbkodning. Det roliga är inte att det går, utan hur kort tid det tar när man har koll på pinalerna. Det är precis det vi lär ut, fast riktat mot sådant som faktiskt tjänar pengar åt er.

Roasty McRoastFace är ett av många roliga men användbara projekt från Nischad Utbildning, som har lärt över 7 000 svenskar att använda AI på jobbet.